”You can’t beat 2 guitars, bass, drum”

”Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band” firade tjugoårsjubileum 1987 och amerikanska Rolling Stone Magazine undrade om Beatles där inte åstadkommit rockens mest inflytelserika album. Sålunda framkom att varje spår på skivan var ett mästerverk, att det var den första popskivan som i kraft av sin musik krävdes att tas på allvar, att det uppenbarade för sin samtid att det inte fanns några begränsningar samt att det bevisade att pop kunde vara konst. Lou Reed anslöt sig inte till hyllningskören: ”I thought it had some of the worst songs I’ve ever heard in my life on it. ‘Mr. Kite’ – absolutely unbearable. I didn’t like it then and I don’t like it now. — It was like completely dispensable from beginning to end. It just had nothing, nothing. On top of that it was cute, you know?” Lou Reed anslöt sig sällan till någonting annat än sina egna idéfoster och det främsta av dessa var Velvet Undergound, bandet vars stilbildande musik främst upprätthölls av New York, avantgarde, Andy Warhol, The Factory, John Cale, Maureen Tucker, Sterling Morrison, Nico, Hibernal, Seonal och Obetrol. Lyssna själv. Beatles åttonde LP och Velvet Undergrounds första är båda produkter av samma tid men också långt före den, Lou Reed kanske mer än de flesta. På den dödsmärkta ”Magic and Loss” från 1992 ville han Fly through the storm and wake up in the calm.” Du tog dig igenom stormen Lou. Dags att vakna.

Publicerat i kategorin Noterat. Bokmärk permalänk.