Kvartettspel

Vad händer med en grupp människor som under lång tid verkat tillsammans när plötsligt basen för deras prestation eroderar bort? Vad håller dem samman? Hur skall de närma sig den ofrånkomliga förändringen? Regissören Yaron Zilberman tar sig an dessa frågor i ”A Late Quartet” och för att ställa det hela på sin spets förlägger han dramat till stråkkvartetten, den klassiska musikens kanske bräckligaste form, där samspel och lyhördhet är av avgörande betydelse. The Fugue Quartet har spelat tillsammans i 25 år när cellisten (Christopher Walken) diagnosticeras med Parkinsons sjukdom. Hans beslut att dra sig tillbaka skapar oro, väcker gamla konflikter och sätter lojaliteter på prov. Det är en smula förutsägbart men lever främst på utmärkta skådespelarinsatser från kvartetten (Philip Seymour Hoffman, Catherine Keener, Mark Ivanir och Walken.) Skeendet tar på olika sätt utgångspunkt i Beethovens ciss-mollkvartett, det verk medlemmarna försöker bemästra och det verk som skall illustrera problemet. Kvartettens satser skall nämligen spelas attacca, utan avbrott, vilket omöjliggör stämning av instrumenten mellan satserna. Var och en av gruppens stämmor kommer alltså att degenerera på olika sätt ju närmare slutet man kommer. Hur man skall hantera detta är frågan, i konsten såväl som i livet. Skall vi kapitulera eller anpassa oss och fortsätta? Filmens svar förefaller vara att livet är en röra. Jag tolkar det, utan större motvillighet, som att anpassning är vägen till överlevnad. Det är ingen djupstudie i Beethovens opus 131 eller något dramatiskt mästerverk utan en synnerligen inspirerande bagatell, välgjord och tilltalande för alla sinnen.

Skriv ut