Mitt förhållande till Benjamin Brittens musik närmar sig emellanåt det reservationslösa. Jag har några gånger gjort gällande att jag skulle kunna byta ut all Mozarts musik mot ett enda stycke av Britten, hans balett ”The Prince of the Pagodas”. Intressant, har det visat sig, eftersom det inte oväntat provocerar fram en reaktion med påföljande diskussion, men även en till intet förpliktigande gest då ingen förväntar sig att löftet skall infrias. Jag har vid andra tillfällen påstått att ”Peter Grimes”, Brittens genombrottsverk och första opera, tillhör en av 1900-talets främsta. Allt detta säger naturligtvis mer om mig själv än om musiken men det är i alla händelser mycket glädjande att Kungliga Operan hundra år efter tonsättarens födelse firar med en ny uppsättning som därtill håller hög klass.
Min entusiasm gäller främst Johanna Garpes regi och Per A Jonssons scenografi. ”Moderna” operauppsättningar, med sina ibland krystade och svårbegripliga förflyttningar till nutid, vinner inte alltid mitt gillande. I bästa fall stjäl de uppmärksamhet från mina försök att efter eget huvud upptäcka något i verket och dra samtidsparalleller, som värst känner jag mig uppläxad av en regissör som talar om vad jag skall se. Men ibland fungerar det och denna tematiskt omtänksamma förflyttning, från tidigt 1800-tal till svenskt, folkhemskt 1940-tal, sker med försiktighet och stor intelligens. Det hade ju lätt kunnat slå över och bli för mycket – tvångssteriliseringar och ”J”-stämplar, rasbiologiska institutet och paret Myrdal på scen, Peter Grimes som pilsnerfilm, när antydningen ibland talar tydligast. Men här faller det mesta på plats, låt vara att kanske väl många av pusslets bitar ligger upplagda på rad för oss som skall lägga det: förklädd intolerans, misstänksamma och uniformt klädda medborgare, Ling-gymnaster, skenhelighet, tvångströjor och en dansbana med björk och kulörta lyktor. Men slutet, där de sista resterna av Lort-Sverige bokstavligen skuras bort från väggar och golv är lysande.
Mycket av verkets tilltalande komplexitet vilar i huvudpersonen – utstött, baktalad men samtidigt osympatisk (även om librettot slipat bort det värsta från George Crabbes ursprungliga diktcykel ”The Borough” där Grimes-figuren inte bara är extremt obehaglig utan där även vissa sexuella anspelningar i hans relation till lärlingarna finns med i bilden.) Grimes vill in i samhällets krets utan att ge upp sin personlighet. Övergången hade nog underlättats om han visat lite god vilja, men han tänker uppnå sitt mål med egna medel och på sina egna villkor.
Även musikaliskt fungerar det väl. Den på många sätt väldige John Daszak som Grimes, Ingela Brimbergs utsatta skollärarrinna Orford och Gabriel Suovanen som den dunkelt sympatiske kapten Balstrode uppväger det faktum att många av de övriga prestationerna hamnar aningen i skymundan. Niklas Hjelmvik i den stumma rollen som John hamnar inte på något sätt i skuggan av ensemblen i övrigt. Att använda en orutinerad, vuxen skådespelare med en form av Downs syndrom i rollen som lärlingen är ett utomordentligt effektivt sätt att förstärka Grimes utanförskap. Inget klander kan heller falla på den nästan ständigt närvarande kören, verkets andra huvudperson (som Alex Ross så träffande beskriver som en ”Un-Anglian Activities Committee”!) Hovkapellet är förvisso illa ute några gånger men småmissar uppvägs lätt av en påtaglig intensitet i den starkt deskriptiva musiken och inte minst när Lawrence Renes frammanar havet, vinden och diset i orkesterdiket. I mina öron blir det på gott och ont en ganska kärv men effektiv färd i motsats till det lyriska flyt som ibland frammanas på skiva – vi bjuds en stark Fisherman’s Friend i stället för en len Läkerol.
* * *
Benjamin Britten dog 1976 och tillhör den grupp tonsättare som hade möjlighet att efterlämna egna, moderna inspelningar av sina verk och hans version (Decca 1959) är på många sätt i en klass för sig. Välljudande, atmosfärisk och autentisk i så måtto att den har två sångare ur originaluppsättningen och att så gott som hela ensemblen strax innan inspelningstillfället framfört verket på scen. Men jag vill även framhålla nyligen bortgångne Colin Davis inspelning (Philips 1979). Två mer motsatta tolkningar får man leta efter. Peter Pears 1959, undergiven och skör i sin utsatthet, och Jon Vickers 1979 som med taggarna utåt fräser åt sin omgivning i en mörkare tolkning. Båda är omistliga och kompletterar varandra väl. Vill man ha en modern inspelning kan jag även rekommendera Hickox (1996) även om Philip Langridge som Grimes orättvist bleknar i jämförelse med Pears och Vickers.
Källor:
Holst, Imogen, Britten [The Great Composers] (Thomas Y. Crowell Company1965).
Oliver, Michael, Benjamin Britten [1996] (Phaidon 2008).
Ross, Alex, The Rest is Noise. Listening to the Twentieth Century (Farrar, Straus and Giroux 2007).
LP: Britten Peter Grimes op. 33. Benjamin Britten m.fl. Philips 6769 014 (3 LP).
LP: Britten Peter Grimes op. 33. Colin Davis m. fl. Decca SXL 2150-2 (3 LP).
CD: Britten Peter Grimes op. 33. Richard Hickox m.fl. Chandos CHAN9447/8 (2 CD).
