Frankrike/Tyskland 2001. Originaltitel: Le Fabuleux Destin d’ Amélie Poulain. Regissör: Jean-Pierre Jeunet. Manus: Guillaume Laurant och Jean-Pierre Jeunet. Foto: Bruno Delbonnel. Med Audrey Tautou, Mathieu Kassovitz, Rufus, Serge Merlin, Jamel Debbouze, Urbain Cancelier, Maurice Benichou m.fl.
När jag första gången såg “Amelie från Montmartre” var den över tio år gammal och alla hade redan sett den, vilket inte gjorde vare sig till eller från på en sådan bedårande historia. Amelie (Tautou) kommer från en aningen dysfunktionell familj och tar sin tillflykt till fantasin. Hon förlorar tidigt modern i en olycka och växer upp med sin sorgtyngda far. Som vuxen omsätts fantasin till ensamhet trots ett synnerligen färgstarkt persongalleri i huset där hon bor och på restaurangen där hon arbetar. En dag sätts ett förlopp igång som leder henne till beslutet att alltid hjälpa människorna i den labyrint vi kallar livet. I detta sitt självpåtagna värv är hon framgångsrik, till slut även när det kommer till sin far. Men vem skall hjälpa Amelie? Det hela utspelas någonstans i gränslandet mellan verklighet och saga utan att någon av världarna blir otillgängliga för oss. Det är välspelat, lekfullt regisserat, fotograferat i en alldeles egen färgskala, med helt kongenial musik av Yann Tiersen och det är för det mesta ingenting annat än ren och skär poesi.
Det välbehag filmen ger upphov till smyger sig på mig steg för steg och bild för bild och förmedlas lämpligen också på det viset: Förtexterna (med den oemotståndliga Flora Guiet, Amelie som barn) gör mig gråtmild och alldeles varm i hjärtat; scenen där Amelie vänder sig om och ser biopublikens ansikten förklarar filmkonstens magi bättre än något annat; Dominique Bretodeaus (Benichou) omtumlande dag och den bitterljuva insikten när han återfår sin barndoms hemliga skrin; avsnittet där portvakten Madeleine läser det fabricerade brevet från hennes man med det skickligt sammansatta ljudspåret; alla scener med min favorit av Amelies grannar, glasmannen, Raymond Dufayel (Merlin), är mycket intagande samtidigt som han delvis också förklarar och ger handlingen en knuff framåt – hans förundran och glädje inför kollagen av videofilmer liknar min egen inför Jeunets sammanställning av människor och situationer; de finurliga sluttexterna; och kysscenen mot slutet är filmhistoriens ljuvligaste. Förutom att det stundtals är halsbrytande roligt (den unga Amelies hämnd efter bilolyckan eller den sublimt perifera humorn i prismärkningen av löspenisarna) är det dessutom genuint livsbejakande, (nä, jag trodde inte heller att jag någonsin skulle använda en sådan kliché.) För det här är ingen film – det är ett mirakel, en räddare i nöden, ett eget rum i en ond tid och om jag någon gång skulle tröttna på världen och människorna så letar jag fram och tittar på Jean-Pierre Jeunets lilla pärla från det nya millenniets början och inser någonstans att det kanske inte förändrar så mycket men att det var väl värt ett försök. Om jag ändå väljer att se det som en film så kommer jag nog inte närmare än så här om jag någon gång skulle förklara (utan att egentligen klargöra någonting alls) vad jag menar när jag försöker framhålla det speciella med fransk film.
