”Walk the Line” dröjer sig kvar på repertoaren och jag söker biografmörkrets svalka. Regissören James Mangold utövar en viss lockelse som jag till slut faller för. Efter 1997 års mästerliga ”Cop Land” om machokultur och lojalitetskonflikter förefaller Mangold vara rätt man för filmen om Johnny Cash. Ingenting han gjort därefter har väl nått samma nivå. Sina starka sidor till trots – ”Walk the Line” rubbar inte denna åsikt.
I ”Lost Highway”, Peter Guralnicks utmärkta bok om amerikansk rotmusik, dyker Johnny Cash upp i avsnittet om Waylon Jennings. Waylons andra äktenskap har just gått i kras när han flyttar in hos Cash vars karriär befinner sig någonstans på botten: ”I guess we did some pretty wild things” säger Jennings 1974 i en intervju med Guralnick som tillägger: ”By his own account, and by just about everyone else’s, too, the year and a half with Cash was marked by broken down doors, middle-of-the-night fishing expeditions, and lots and lots of pills.” Även om Cash aldrig satt fängslad någon längre tid så levde han utan tvivel ett hårt liv. Den gängse bilden av honom blandas vanligtvis av outlaw-romantik, tablettmissbruk, Americana, patriotism och gammal hederlig religiositet. Det var också ur dessa rika källor han hämtade stoff till sina texter som ofta kretsade kring ”love, murder, prison, and trains” för att citera ”Rolling Stone Album Guide.” Huruvida bilden överensstämmer med verkligheten kan jag inte avgöra. Fängelsekulturen verkar hur som helst ha utgjort en betydande del av skälet till hans populäritet och bilden av honom som person. För mig handlar det om hans komplexitet. Filmen brister i båda dessa avseenden.
När jag var liten representerade Johnny Cash manlighet, hårdhet och den svårfångade blandning av utsatthet och undflyende som frodas där emellan. Han tillhörde vuxenvärlden och var det tuffaste som fanns. Han var en del av en uråldrig manlighetskultur och passade väl in i min barndom någonstans mellan High Chaparral och Kriminaljournalen. Han uppnådde någon slags kultstatus innan sin död men i ”Rockens roll” är kritiken mot Cash inte nådig. Den boken är väsentligen en produkt av 1970-talets synsätt och författarna menar att hans radikala hållning (engagemang för fångar och indianer) mest är ett utanpåverk. Han gör sig enligt författarna skyldig till att sjunga om Gud, Familjen och Fosterlandet ”… även om han inte är den värsta flaggviftartypen”. Mycket av kritiken fokuseras på skivan ”Ragged Old Flag” och den patriotism som framträder där. Även hans kåkfararstatus ifrågasätts. De menar att man ofta träffar människor som tror att Cash sjunger som han levt och tillägger med illa dold förtjusning: ”Men fel. Han har aldrig suttit på kåken själv.” När jag sedan läser ”The Mojo Collection” så förstår jag att hans eftermäle i detta avseende är lika svårtolkat som hans person: ”Cash had been held behind bars a number of times, and Columbia bosses agreed with him that an album recorded in one of the prisons where he’d done time might revive his moribund career. Cash chose Folsom Prison as the venue: he had several times enthralled inmate audiences there with his honest blue collar life stories and sympathetic banter.” Myten lever vidare på samma gamla bränsle – tveksamheter, missuppfattningar, felaktigheter och i bland rena lögner. Dessutom så stämmer denna utsaga dåligt med episoden i filmen där ”Columbia bosses” snarare ser ett problem i att kristna lyssnare kan tänkas reagera mot att Cash sjunger för mördare och våldtäktsmän.
Erfarenheterna från den så kallade insidan verkar hursomhelst mest ha kommit sig av de två fängelseplattor som ändå kom till stånd (”At Folsom Prison” från 1968 och ”At San Quentin” från 1969. Båda tillhör de mest kända Cashskivorna och, enligt många, de bästa. Den förra innehåller ”Folsom Prison Blues” och den isande uppmaningen på slutet från en vakt: ”Please hold your seats until released by the officer…” Det finns faktiskt en ”Johnny Cash på Österåker” också från 1973. Den återutgavs 1982 under det för engelskspråkiga mer lättförståeliga namnet ”Inside A Swedish Prison”.) Filmen skingrar inte denna dimma. Man förstår att han aldrig satt bakom galler men varifrån kommer romantiseringen om man så vill av livet där? Mangold bjuder inga övergripande förklaringar. Att Cash under sin militärtjänstgöring ser ”Inside the Walls of Folsom Prison” från 1951 förefaller inte vara nog mer än som förklaring till att han skrev ”Folsom Prison Blues”. Men frågan hänger kvar filmen igenom. June Carter (Reese Witherspoon) påpekar efter att Cash blivit tagen för tablettinnehav att han snart inte behöver anstränga sig så mycket för att uppnå de erfarenheter att sjunger om.
Om bilden av Cash som person är problematisk så gäller det även hans inplacering i countryfacket. Det är en något oprecis klassificering men stämmer väl överens med hans eftermäle. Allmusic skriver att: ”Cash didn’t sound like Nashville, nor did he sound like honky tonk or rock & roll. He created his own subgenre, falling halfway between the blunt emotional honesty of folk, the rebelliousness of rock & roll, and the world weariness of country.” På annat håll beskrivs han som rockabillyminimalist men också den i Sun-stallet som höll sig närmast sina countryrötter. Han var väl helt enkelt en produkt av sin tid och plats. Även hans bolagskamrater Jerry Lee och Elvis uppvisade ju den tidiga rockens alla mångskiftande stilinfluenser.
Filmen bidrar också väldigt lite till förståelsen om vikten av musiken i huvudpersonens liv. Vi får veta att han lyssnade på Blind Willie Johnson och Carter Family som liten och plockade lite på en gitarr då och då men jag blir åtminstone lika förvånad som hans hustru Vivian (Ginnifer Goodwin) när han talar om ”sitt band”. En svår uppväxt som bomullsplockare med en arketypiskt sträng far räcker föga till att förklara musikens frigörande och ångestbetvingande kraft.
Som film betraktat så är det alltså inte mer än ett habilt hantverk. Det betyder nu inte att det inte är god underhållning. Även om filmen inte lever upp till den suggestiva inledningen så är den välberättad och inte minst välspelad. Joaquin Phoenix och Reese Witherspoon fyller sina roller väl. Phoenix är stundtals kusligt porträttlik som Cash. Det är dessutom deras röster vi hör på ljudbandet. Mina reservationer till trots så njuter jag stundtals i biomörkret. Detta är nämligen en film om en utomordentligt viktig del av rockhistorien. Jag vet inte hur väl återskapad scenen är men jag får en klump i halsen när Cash första gången med sitt Tennesse Two framför ”Folsom Prison Blues” inför en alltmer fascinerad Sam Phillips (Dallas Roberts) i Sun-studion på 706 Union Avenue i Memphis. Lite av samma stämning finns i scenen när Elvis (Tyler Hilton) framför ”That’s Alright” under en gemensam turné. De andra Sun-stjärnorna, Elvis inkluderad, är annars ganska bleka. Jerry Lee Lewis (Waylon Payne) domedagspredikande under en nattlig bilfärd om vart deras utövande av djävulens musik kommer att leda får mig att inse att det är just Jerry Lee som sitter där. Kanske är scenen en direkt överföring av det berömda meningsutbytet i Sun-studion som föregår inspelningen av ”Great Balls of Fire” till ett mer dramaturgiskt berättigat sammanhang.
Mangolds och därmed publikens problem är väl snarare att han inte förmår pejla de djup som rimligtvis måste ha varit orsaken till personen Johnny Cash. Många av de inblandade visar prov på stor skicklighet, men inte ens Mangold eller Phoenix lyckas förklara den djupt problematiska och mytdrivna lockelsen i en textrad som ”I shot a man in Reno, just to watch him die”. Däri ligger nog mycket av den svårfångade mystiken och attraktionen hos Cash. Problemet är nog att det är en lockelse som förlorar något av sin kraft om den skärskådas alltför mycket. Vi får några ledtrådar till gåtan Johnny Cash, men vi står oförstående kvar inför vår egen fascination av vår syn på honom.
Källor:
”Walk the Line” (2005). Regi: James Mangold. I rollerna: Joaquin Phoenix, Reese Witherspoon, Robert Patrick m fl.
Allmusic, (www.allmusic.com)
Brackett, Nathan & Hoard, Christian (red.), The New Rolling Stone Record Guide (Fireside, reviderad och uppdaterad fjärde utgåva 2004).
Guralnick, Peter, Lost Highway. Journeys and Arrivals of American Musicians [1979] (Back Bay 1999).
Irvin, Jim & McLear, Colin (red.), The Mojo Collection. The Ultimate Music Companion [2000] (Canongate 2003).
Oermann, Robert K. & Green, Douglas B., The Listener’s Guide to Country Music (Facts On Filer 1983).
Rander, Tommy & Sandblad, Håkan, Rockens roll [1976] (Ordfront, tredje och omarbetade utgåvan 1983).
Skivor med Cash finns det gott om. Personligen tycker jag bäst om Sun-perioden (1955-1958) med låtar som ”Big River”, ”I Walk the Line”, ”There You Go” och ”Folsom Prison Blues” och den sista tiden hos Rick Rubin och hans American Recordings (1993-2003, ”The Man Comes Around”, ”Hurt”, ”Personal Jesus” och ”Solitary Man”). Perioden på Columbia (1958-1986, ”Ring of Fire”, ”What Do I Care”, ”I Got Stripes”) är stor till sitt omfång och omfattar både höjdpunkter och dalar.
