Min skivsamling består nästan uteslutande av LP-skivor. CD-skivor räknas inte och singlar har aldrig intresserat mig. I jämförelse har de framstått som onödiga och opraktiska. Men när jag för över femton år sedan uppgraderade min skivspelare med en ny drivkrets så möjliggjordes oavsiktligt också avspelning på den högre hastighet som singlar kräver – 45 varv per minut. För att ändå sätta denna, ur min synvinkel, helt onödiga funktion på prov så köpte jag på måfå några singlar – tre Beatles, en Dylan och en Elvis. Det skulle visa sig ödesdigert.
Kort efter murens fall kunde man fortfarande köpa vinylsinglar i skivaffärerna. De kostade runt trettio kronor och var antagligen bland de sista singlarna som såldes på den tiden. Äntligen kunde jag lyssna på ”Positively 4th Street” med Bob Dylan som annars bara fanns på samlingsskivor. Roligare än så var det inte. Min nya drivkrets fungerade av allt att döma som den skulle men singlarna framstod alltjämt som onödiga. De fem skivorna föll i glömska och mitt liv kom snart återigen att rotera i 33 och 1/3-dels varv.
På långfredagen tog jag fram de förorättade singlarna igen. Fråga mig inte varför. De hade stått i bokhyllan och samlat damm i över tio år. När en av dem var pålagd och hastigheten anpassad sänkte jag ned nålen i spåret. (Kan någonting mäta sig med förväntningen som vilar i ögonblicket mellan det att nålen träffar skivan fram till det att musiken ljuder ur högtalarna?) Skivan var ”Hound Dog” med Elvis Presley. Inspelningen ägde rum i RCA Studios i New York 1956. Elvis hade med sig Scotty Moore på gitarr, Bill Black på bas, D.J. Fontana på trummor, Shorty Long på piano och The Jordanaires i bakgrunden. Den spelades in den 2 juli och släpptes den 13 juli. Det gick undan på den tiden. Uppgifterna går isär om vem som egentligen spelade piano. Gordon Stoker menar att det var han eftersom Long inte var närvarande i studion under denna låt. Det må så vara. Det råder emellertid ingen tvekan om att man skapade rockhistoria. ”Hound Dog” låg överst på Billboards lista i elva veckor och är intimt förknippad med Elvis och därmed en oskiljaktig del av rockens tidiga historia. Och nu låg den där på min skivtallrik. Ja, inte originalet utan en betydligt senare, och billigare, nypressning. Men det stod utan jämförelse klart att det lät fantastiskt! Det kraftfulla monoljudet överraskade mig som en lyktstolpe mellan ögonen. Det som hade nått mig var ljudvågen av en drygt femtiofem år gammal uppfinning.
Fram till strax efter 1945 regerade 78-varvaren. Efter kriget förlöstes en teknisk utveckling som tillsammans med tidigare landvinningar som exempelvis bättre mikrofoner, mer avancerad elektronik och senare även magnetbandet resulterade i bättre inspelningar. Skivorna kunde nu låta bättre men också göras mer praktiska. Singeln togs fram av RCA 1948. LP-skivan utvecklades av CBS kort därefter. Vinyl ersatte shellack, mer information fyllde mindre spår och skivorna roterade långsammare. Övergången från stenkakorna till de nya formaten fick stor betydelse för musikens spridning. I början av 1950-talet kontrollerades stora delar av den amerikanska marknaden av sex stora skivbolag. Dessa
hade sedan tidigare monopoliserat distributionen av de bräckliga 78:orna. De höga distributionskostnaderna var för mycket för de små och oberoende bolagen som var hänvisade till lokala marknader. Men den ”böjliga vinylplattans” ankomst gjorde att även småbolagen nu kunde distribuera skivor till en större publik. Just de små, oberoende bolagen var utomordentligt viktiga för den tidiga rockens utveckling. För alla skivbolag var singeln hursomhelst av stor betydelse – den var ett idealiskt marknadsföringsverktyg, den var perfekt anpassad för att spelas i radio, skivbolagen kunde skicka ut den låt de ville få spelad utan risk att någon annan valdes. Men framförallt – den innehöll låten och den sålde album. Singeln hade andra fördelar också – den var liten, lätt, slitstark och relativt billig. Att flera av dessa fördelar även var skivköparna till gagn hjälper också till att förklara singelns genombrott.
Skarven mellan 1940- och 1950-talen ser alltså en teknisk utveckling som på många sätt kommer musiken till del. Under mitten av 1950-talet framträder en annan viktig faktor – stora barnkullar och välstånd skapade förutsättningarna för framväxten av en skivindustri, nämligen fritid och fickpengar. För skivsamlare manifesteras hela denna utveckling i ett antal övergångsmarkörer som skvallrar till oss från etiketter och konvolut – Microgroove markerade övergången till de nya skivorna med mindre spår; Long playing talade om att mer musik rymdes på skivan; Unbreakable försäkrade att man kunde tappa de nya skivorna utan att de gick i bitar; 33 rpm tydliggjorde att skivan skulle spelas på den nya, lägre hastigheten och High Fidelity eller Full dynamics-frequency Spectrum klargjorde att det helt enkelt lät bättre än förr. Skivsamlandet kunde ta steget in i en ny era.
På samma sätt som Carusos första inspelningar 1902 sammanföll med 78-varvarens kommersiella genombrott så bar 45-varvaren rockens framväxt. Journalisten, kritikern och författaren Dave Marsh som i sin oumbärliga och kärleksfullt författade The Heart of Rock & Soul skriver sin rockhistoria med utgångspunkt från singlarna menar att ett album visserligen kan uttrycka komplexitet och detaljer på ett sätt som två till sex minuter på en singel inte förmår. Men singlarna är överlägsna på andra sätt: ”They can distill an essence, seize a moment, sum up a movement, galvanize an audience.” Singeln kommer alltid att finnas, menar Marsh och skriver att det är så popmusik uppskattas bäst “… picking the needle up and putting it back down five times in a row”. Jag förstod allt detta när ”Hound Dog” pumpade genom mitt blodsystem. Men det som träffat mig var också insikten att det från och med nu inte fanns någon återvändo. Att börja samla på singlar framstod som en ofrånkomlig nödvändighet. Det är inte helt lätt att sätta fingret på tjusningen med singlar men min övertygelse vilade i allt väsentligt på tre omständigheter: ljud, musik och känsla.
Låt oss börja med ljudet. LP-skivan är alltså i någon mån en kompromiss. På bekostnad av stenkakans kraftfulla ljud tog man fram en skiva som rymde mer musik. En singel har mer utrymme i spåren och där ligger delvis nyckeln till dess hemligheter. Bolaget Classic Records (som nyligen givit ut Led Zeppelins samtliga låtar på fyrtiofyra enkelsidiga tolvtumssinglar) förklarar att graververket inte känner om graveringen sker med 33 eller 45 varv per minut: ”The difference is that at 45 rpm the same signal is imprinted over a longer distance and hence the ‘stretched’ out groove is easier for a cartridge to traverse which allows the cartridge to give a better read on what is carved.” Det tekniska går mig förbi, men vågrörelsen i spåret som nålen måste spåra är tydligen längre ”utdragen”. Skillnaden i ljud kan hursomhelst vara mycket stor. Det är helt enkelt mer tryck i ljudet. Det finns andra ljudaspekter också. Under övergången mellan mono och stereo, från 1958 och en bit in på 1960-talet, släpptes många skivor parallellt i stereo och mono. Många av de tidigaste stereopressningarna låter inget vidare – kraftlösa, sköra och med en påtagligt spröd ljudbild. Men lyssna på en originalpressad singel från exempelvis Motown. I monoversionen är det knappast någonting som saknas. En god monomix får, som Brett Milano påpekar i sin bok om skivsamlande, musiken att låta komplett, ”… as if it’s all being pumped from the same heart”. En del bolag valde att lägga stereomixningarna på LP-skivorna. De kraftfullare monomixningarna användes till singlarna. Det var ju de som skulle spelas i radio. Finessen med singelformatet är att mono överlevde längre där. Detta berodde säkert delvis på det faktum att ”… teenagers’ home equipment was still mono-orientated” enligt John Stanley i ”Collecting Vinyl”. Även om den inte gick att se med blotta ögat så fanns alltså en tydlig skiljelinje mellan vikten av att tillfredsställa suget efter den nya stereotekniken och intresset att en skiva skall låta så bra som möjligt när den spelas i radio.
Det handlar nu inte enbart om ljud. Singeln har dessutom förmågan att framtvinga en annan hållning till musiken. I Milanos bok förklarar Robert Crumb, undergroundtecknaren och samlare av främst förkrigsblues på stenkakor, att den begränsade speltiden på 78:or utesluter lyssning samtidigt som man arbetar eller att musiken används som bakgrundsmusik: ”That’s what I like about 78s, they force you to get up every three minutes and decide what you want to listen to again. It keeps you focused.” Argument som ”praktisk” och ”bekväm” blir i detta sammanhang nedsättande och signalerar ytlighet och ointresse och Crumb spelar en låt i taget med en sådan självklarhet att en obruten följd av låtar framstår som en anomali, ett i grunden onaturligt sätt att ta till sig musiken. Man skulle kunna säga att singeln representerar ett förhållande till musiken där själva spelandet i praktiken är ett upphöjande av den enskilda låten till en annan, en högre, status. Singeln befinner sig hela tiden i centrum enligt Marsh: ”Singles are the essence of rock and roll. They occupy the center of all the pop music that came after it. They’re the stuff of our everyday conversations and debates about music, the totems that triggers our memories.” Dessa olika utsagor för oss närmare en förståelse av singelskivans storhet och betydelse – den betvingar lyssnaren.
Slutligen så handlar singelns överlägsenhet om en lika svårförklarlig som oemotståndlig känsla. Rockmusikens initiala skede är intimt förknippad med små och oberoende skivbolag som Chess, Imperial, King, Atlantic eller Specialty. Memphis Recording Service och dess Sun-etikett är utan tvekan ett av dessa. För grundaren Sam Phillips blev Sun 209 (”That’s All Right” b/w Blue Moon of Kentucky”) avgörande både för honom själv och för den då nittonårige Elvis Presley. De totalt fem singlar Elvis släppte på Sun är rockens fem Moseböcker, dess Heliga Graal eller, som Dave Marsh kallar Sun 209, dess Rosettasten. Guralnick beskriver det planlösa arbetet i studion på 706 Union Avenue natten mellan den 5 och 6 juli 1954: ”Together they ran down song after song – pop, sentimental ballads, country weepers – in the little Sun studio on that hot night in early July. What they were looking for, no one seemed quite sure of. What they got, everyone knows.” Det finns 
många versioner av vad som tilldrog sig under försommaren och sommaren 1954, men även när man skalar bort mytologiseringens fernissa så sammanfattar Guralnick inte bara den tidiga rockens grundelementa – spontaniteten och eklekticismen – han beskriver också en vändpunkt i dess historia. (Historieskrivningen förlägger för övrigt första mötet med Moore och Black till den 4 juli. Det är kanske korrekt, men jag kan inte frigöra mig från liknelsen med Louis Armstrong, vars födelse, av honom själv och i brist på fakta, också brukade förläggas till ”Fourth of July”. Vi får inte glömma att vi har att göra med två av det amerikanska 1900-talets största musikikoner. Viljan att centrera deras liv kring den amerikanska nationaldagen är kanske förståelig.) Det är hursomhelst något alldeles speciellt att äga eller bara hålla i en singel från, exempelvis, Sun med den gula etiketten och de elva solstrålarna. Det är att vara i besittning av en betydande del av rockhistorien och i någon mening det närmaste man som samlare kommer att vara en del av den. Det vilar ett magiskt skimmer över de tidigaste singlarna och många av dem bär också trollformeln på etiketten – 45 rpm. En förnimmelse av detta slag kräver kanske intresse, fantasi och en smula sinnlighetsbegåvning men man förstår utan vidare att singeln är ett samlarformat med få motsvarigheter.
Denna emotionella dimension förstärks ytterligare av kännedom om rockmusikens tidigaste utveckling och dess förutsättningar. Guralnick skriver i ”Lost Higway” att en tyst revolution, speciellt märkbar i Memphis, hade börjat göra sig gällande: ”White kids were picking up on black styles – of music, dance, speech, and dress.” Författarna till ”Good Vibrations” pekar också på att överföringen av svart musik till vita lyssnare ur sociologisk synvinkel var en av grunderna för rockmusikens etablering. De betonar även transistorradions betydelse för detta ”läckage” av svart kultur till vit publik och därmed rockens vidare utveckling. Här kommer singeln in igen. Det var singlarna som spelades på radiostationerna, det var singlarna som låg i jukeboxarna – de är rockmusikens verktyg lika mycket som dess byggstenar och de ringlar likt en andra Route 66 längs den tidiga rockens historiska tidsaxel.
Medveten om min oförmåga till halvmesyrer insåg jag genast att dessa insikter skulle få konsekvenser. Jag måste köpa singelplastfickor, singelkartongfickor (där själva skivan förvaras så att den kan andas), förvaringslådor, rengöringstillbehör och pris- och pressningsguider, för att inte tala om själva skivorna. Jag vet i nuläget inte hur mycket jag spenderat. Jag slutade räkna när jag lika ointresserat som obemärkt passerade tjugo tusen kronor. Jag ser det som en själslig investering värd varenda krona! När jag delger en god vän och skivsamlare mina upptäckter blir han inte överraskad. Han är medveten om 45:ornas fördelar och håller med mig på punkt efter punkt. Sedan säger han: ”Men vänta bara tills du får höra några rocklåtar på 78:or. Då kan man snacka om dynamit i ljudet!” Jag suckar för mig själv. Ingenting är enkelt. Jakten på ”det perfekta ljudet” tar ibland överraskande vändningar och handlar inte sällan om helt andra saker än avsaknad av brus och knaster.
Det är nu inte så att jag helt övergått från att samla album till att samla låtar. Albumet har sitt eget berättigande. Men, klassisk musik undantagen så var det ett tag sedan jag köpte en LP. Singelsamlandet har kopplat greppet och utövar ett märkligt inflytande både på mitt samlande och på mig själv. Jag har till exempel börjat lyssna på Doo Wop. I min sedan en tid tillbaka påbörjade jakt på rockmusikens ursprung och uppkomst förvånar det mig att jag inte gjort det tidigare. Ett irrationellt alter ego gör sig också gällande när jag i (alltför) stor utsträckning tar intryck av en snygg etikett. Jag påverkas inte heller lika mycket som förr av skivans skick. Gamla singlar uppvisar som regel större slitage än LP-skivor. En del har tjänstgjort i jukeboxar, andra har spelats om och om och om igen. En del har till och med spelats i dåtidens bilstereoapparater. De knastrar och sprakar ofta därför på ett sätt som jag knappast skulle stå ut med på en LP. Brus och skrap hör kanske inte till men avsaknaden av det på en skiva från 1952 reser å andra sidan misstankar om dess autenticitet. Singlarnas kraftfulla ljud överröstar förvisso också följderna av en otillräcklig omsorg.
Något slags undermedvetet delmål i mitt samlande nåddes då jag nyligen hittade originalpressningen av ”Hound Dog” på RCA Victor 47-6604 från 1956 med det ovanliga (och fula) bildomslaget. (”Hound Dog” b/w ”Don’t Be Cruel” var den första amerikanska Elvissingeln som gavs ut med bildomslag.) En annan och större cirkel slöts när jag åkte
hem till mamma och hämtade de singlar som legat där i säkert fyrtio år. En del var i dåligt skick och i många fall var bildomslagen sedan länge försvunna. Men skivorna fanns kvar, förvarade i pvc-fickor i ett grönt samlingsalbum. Roligast var det att återknyta bekantskapen med ett antal Elvisskivor. Det rör sig inte om några dyrgripar, men det var just dessa singlar jag själv spelade som liten; det var, såvitt jag kan minnas, där jag upptäckte rockmusiken. För mig är dessa skivor ovärderliga byggstenar icke blott i min skivsamling utan även i min barndom och det var ett stort, nostalgiskt ögonblick då jag hörde att ”Ready Teddy” fortfarande hakar upp sig på slutet.
Sedan Påskundret har mitt singelsamlande fört mig närmare rockmusikens själ och dess historia. Min skivsamling har växt både på bredden och på djupet, både kvalitativt och kvantitativt. Jag har gjort nya bekantskaper och fördjupat gamla. Men jag har också hört rockens framtid, och den heter inte mp3.
Källor:
Brolinson, Per-Erik & Larsen, Holger, Good Vibrations. Rockmusikens stilar och trender. De första 25 åren [1994] (Natur och Kultur 1999). En bra genomgång med omfattande litteraturhänvisningar. Använd som kurslitteratur vid universitet och högskolor.
Classic Records, (www.classicrecs.com).
Day, Timothy, A Century of Recorded Music. Listening to Musical History (Yale University Press 2000). Intressant framställning om hur hundra år av inspelad musik på skiva har påverkat vår uppfattning om musiken och hur vi lyssnar på den. Fokuserar på klassisk musik.
Eisenberg, Evan, The Recording Angel. Music, Records and Culture from Aristotle to Zappa [1987] (Picador 1988).
Escott, Colin & Hawkins, Martin, Good Rockin’ Tonight: Sun Records and the Birth of Rock ’n’ Roll (St. Martin’s Press 1991). Antagligen ett måste om man är intresserad av det bolag som mer än något annat förknippas med rockens tidiga historia.
Gillett, Charlie, The Sound of the City. The Rise of Rock and Roll [1970] (Da Capo Press, andra upplagan 1996). Ordentlig och ganska rak skildring av utvecklingen 1954 – 1971. Värdefull inte minst för den löpande genomgången av olika skivbolag.
Guralnick, Peter, Feel Like Going Home. Portraits in Blues and Rock ‘n’ Roll [1971] (Back Bay 1999).
Guralnick, Peter, Lost Highway. Journeys and Arrivals of American Musicians [1979] (Back Bay 1999). Guralnick är en av de mest hyllade och respekterade författarna när det gäller amerikansk rotmusik. Skriver ömsint och personligt. Hans böcker innehåller ofta intressanta och kommenterade diskografier.
Hawkins, Martin m. fl., Jerry Lee Lewis. The Killer November 1956 – August 1963 (texthäfte till “Jerry Lee Lewis. The Sun Years. SUN 102”).
Humphries, Patrick & Peachey, Mal, Elvis. The #1 Hits. The Secret History of the Classics (Ebury Press 2002).
Kjellberg, Erik (red.), Natur och Kulturs Musikhistoria (Natur och Kultur 1999).
Marsh, Dave, The Heart of Rock & Soul. The 1001 Greatest Singles Ever Made [1989] (Da Capo Press, ny upplaga med nytt förord 1999.) Något av en modern klassiker. Marsh skriver personligt och engagerat om de 1001 bästa singlarna någonsin. Börja pricka av!
Milano, Brett, Vinyl Junkies: Adventures in Record Collecting (St. Martin’s Griffin 2003). Hejdlöst rolig bok för alla skivsamlare med humor och distans till sitt samlande.
Persson, Lennart, ”Återutgivningar 1992: Tillbaka i framtiden. Hitsville USA: The Motown Singles Collection 1959-1971”, Pop #1 1992.
Rander, Tommy & Sandblad, Håkan, Rockens roll [1975] (Ordfront, fjärde upplagan 1983). Svensk klassiker som idag känns aningen daterad. Inte lika välskriven som många andra böcker här och något tendentiös.
Record Collectors Guild, (www.recordcollectorsguild.org). En outsinlig källa till kunskap, åsikter och värdelöst vetande. Många olika diskussionsforum med fokus på rock, jazz och blues. Ett klassiskt forum finns också.
Stanley, John, Collecting Vinyl (Miller’s 2002). Innehåller några enstaka användbara faktauppgifter, annars ett hafsverk som inte kan rekommenderas.
Wilson, Percy, The Gramophone Handbook (Methuen & Co Ltd. 1957).
Följande singlar har på ett eller annat sätt varit avgörande för mitt samlande, för min mentala hälsa och ytterst också för tillkomsten av denna text. Förutom att de tillfredsställt min dunkla samlarsjäl har de även fått mig att skratta, dansa och spela luftgitarr. Sammantaget utgör de också en liten men betydande del av rockmusikens grund och ett stycke av dess historia. De är alla från 1950-talet, de är alla i mono, de har alla förändrat mitt liv och ingen är över 2:47:
Elvis Presley, Hound Dog b/w Don’t Be Cruel. RCA 47-6604 (1956).
Carl Perkins, Glad All Over b/w Lend Me Your Comb. Sun 287 (1958).
Don and Dewey, Justine b/w Bim Bam. Specialty 631 (1958).
Wanda Jackson, Fujiyama Mama b/w No Wedding Bells for Joe. Capitol F3843 (1957).
Ernie Chaffin, Feelin’ Low b/w Lonesome for My Baby. Sun 262 (1957).
Carol Fran, Knock Knock b/w Emmit Lee’s Come Back. Excello 45-2156 (1959).
Ruth Brown, Smooth Operator b/w I Still love You. Atlantic 45-1113 (1956).
The Chords, Sh-Boom b/w Little Maiden. Cat 45-104 (1954).
Mac Curtis, If I Had Me A Woman b/w Just So You Call Me. King 45-4927 (1956).
Gene Vincent, Be-Bop-A-Lula b/w Woman Love. Capitol F3450 (1956).
The Drifters, Adorable b/w Steamboat. Atlantic 45-1078 (1955).
The Crickets, That’ll Be the Day b/w I’m Lookin’ For Someone to Love. Brunswick 9-55009 (1957).
Pee Wee Crayton, I Need Your Love b/w You Know, Yeah. Imperial 5321 (1955).
Warren Smith, I Fell In Love b/w I’ve Got Love If You Want It. Sun 286 (1958).
The Danleers, One Summer Night b/w Wheelin’ and A-Dealin’. Mercury 71322 (1958).
Joe Tex, Cut It Out b/w Just for You and Me. Ace 544 (1958).
LaVern Baker, I Cried A Tear b/w Dix-A-Billy. Atlantic 45-2007 (1958).
Billy Riley, Red Hot b/w Pearly Lee. Sun 277 (1957).
