Göran Greider skriver om Elgar i sin lilla bok om klassisk musik: ”Han skrev kröningsmusik, marscher, patriotiska stycken under det stora kriget. Han adlades. Hans livstid – 1857 till 1934 – sammanfaller med imperiets storhetstid, från Sepoyupproret i Indien till Labours makttillträde i England.” Jag förstår vad han menar. Elgars musik kan vara pampig på fel sätt. Associationerna leder lätt till flaggviftande i stället för solenn värdighet, till pickelhuvor i stället för musikalisk substans. Men någonstans inser jag, precis som Greider, att den bilden av Elgar kan synas orättvis. Några av hans verk liksom höjer sig över resten. Dit hör ett av Elgars sista stora verk, konserten för cello och orkester i e-moll.
Elgar stod alltid, kan man tycka, med en fot kvar i 1800-talet. Jämför exempelvis andra symfonin med Prokofievs första pianokonsert. De är båda skrivna kring 1911 men är sprungna ur olika världar – musikaliskt, geografiskt och politiskt. Cellokonserten är från 1919 men står på något sätt vid sidan av olika försök till kategorisering. I ”Natur och Kulturs Musikhistoria” menar man att konserten tillhör den musik som vid den här tiden faller utanför begrepp som exempelvis modernism och ”… utgör ett slags rest från 1800-talet och kan knappast täckas av någon annan lämpligare beteckning än senromantisk musik.”
Undantaget den kärva inledningen så är det nästan genomgående sublimt vacker musik. Här möter vi en annan Elgar än den som, för att tala med Greider, tonsatte den koloniala slaktmaskinens eftermäle. Den sparsamma orkestreringen och solistens nästan undantagslösa närvaro sätter instrumentet i fokus och här ges rikliga tillfällen att lyssna till cellons sällsamma sång. När cellisten Jacqueline du Pré i augusti 1965, blott tjugo år gammal, spelade in konserten var hennes namn redan förknippat med den och hennes inspelning på skiva var efterlängtad och är idag en klassiker. En lysande karriär var anträdd. Men ödet ville annorlunda.
1973 fick hon diagnosen multipel skleros, ett för musiker fatalt besked. Känsel och rörlighet i händer och armar påverkades. De sista åren kunde hon inte spela alls. Hennes talang, och liv, vittrade långsamt bort och hon avled den 19 oktober 1987, fyrtiotvå år gammal. Minnet av henne är framförallt bevarat i skivinspelningar. En av de mest kända inspelningarna är just den ovan nämnda Elgarkonserten. Den är inte dålig, långt därifrån. Men ett drygt år senare åker Jacqueline du Pré och John Barbirolli tillsammans med BBC:s symfoniorkester och en rad brittiska musiker på en turné i Östeuropa. Den tredje januari 1967 gör BBC en inspelning av Elgarkonserten inför publik i Prag. Såvitt jag förstår så har den inte funnits officiellt tillgänglig tidigare men är nu utgiven av skivbolaget Testament.
Det vore förutsägbart att kalla det en kulturgärning och begreppet bör fredas från vidare utarmning, men denna version slår studioversionen i sin avvägning mellan tyngd och känslighet. Som liveinspelning finns det ojämnheter här och där som emellertid vägs upp av publikmötets laddning och spontanitet. Ljudet är oerhört bra med tanke på omständigheterna. Vem kan värja sig mot första satsens sorgsna sång, i synnerhet i denna omsorgsfullt formade tolkning? Barbirolli och orkestern följer du Pré väl och allt känns självklart utan att för den skull bära förutsägbarhetens prägel.
Lyssna exempelvis på epilogen (ungefär 10 minuter in i finalen) fram till dess att inledningsackorden på nytt slår in en kil i lugnet. Det är som att följa du Pré på en osäker barfotavandring över nyfrusen, blå is. Vi låter oss ledas över den sköra ytan eftersom vi förlitar oss mer på hennes egen tro att det kommer att lyckas än vår oro för motsatsen. Det är som att slå följe med henne in i det skymningsland dit hon skulle vandra ett par år senare. Som bonus får vi hennes inspelningar av de två första Bachsviterna från 1962. Hon var då sexton år och bjuder två ganska rättframma och taggiga tolkningar som är mer intressanta än någonting annat. Men skivan är värd att köpa enbart för cellokonserten.
Jag har för jämförelsens skull gått igenom skivhyllorna och även lyssnat på några andra versioner – Beatrice Harrison (med Elgar själv som dirigent, 1928), Paul Tortelier (1953) och André Navarra (1957). Alla har de sina förtjänster, och kanske låter jag mig påverkas alltför mycket av kulten kring du Pré och hennes öde, det är lätt gjort, men om man tycker om hennes Elgar (till skillnad mot Torteliers mer handfasta tolkning) så är ingen enligt min mening i närheten av hennes två versioner varav denna BBC-upptagning håller mig fångad som ingen annan. Jag har inte haft tillgång till hennes senare liveinspelning från 1970 med maken Daniel Barenboim. Där sägs en nästan plågsam desperation lysa igenom klart, kanske alltför klart. Men denna nyutkomna inspelning från 1967 räcker långt, till och med som enda version, om man av någon outgrundlig anledning skulle begränsa sig till att äga endast en tolkning av denna fantastiska musik. Gör inte det misstaget!
Källor:
CD: Elgar Cellokonsert e-moll op. 85/Bach Svit nr 1 och 2 för solocello. Jacqueline du Pré, John Barbirolli. Testament SBT 1388.
Easton, Carol, Jacqueline du Pré. En biografi (Rabén & Sjögren 1990).
Greider, Göran, Allt jag tänker på när jag hör Vivaldi. 22 texter om klassisk musik (Atlas 1999).
Kjellberg, Erik (red.), Natur och Kulturs Musikhistoria (Natur och Kultur 1999).
Markson, Lionel, Recension av: Elgar Cellokonsert e-moll etc. HMV ASD 655, Records and Recording December 1965.
