LP 1981: ”Damaged” SST 007.
Producerad av Spot och Black Flag; skriven av Greg Ginn.
I den amerikanske medieforskaren Marshall McLuhans betydelsefulla ”Understanding Media: The Extensions of Man” från 1964 ägnas självfallet utrymme åt televisionen. McLuhan tar bland annat upp hur dess inflytande kan vara mer subtilt än vad många kanske tror. Han nämner exempelvis fenomenet att man i verkligheten ibland kan ha svårt att exakt placera människor som man regelbundet ser på TV, att skådespelare och nyhetsuppläsare tilltalas av främmande människor som tror sig känna igen dem. Han citerar därvidlag skådespelerskan Joanne Woodward då hon tillfrågades om skillnaden mellan film och TV. Hon svarade: ”När jag arbetade vid filmen hörde jag folk som sa: ’Där går Joanne Woodward.’ Men nu säger dom: ’Där går nån som jag tror jag känner’”. Även om McLuhan kanske inte var först med sådana observationer så har det åtminstone fram till idag varit fritt fram att på teoretisk och intellektuell grund angripa fenomenet TV och dess inverkan på våra liv.
Det lär nu knappast ha varit nogsam begrundan kring medial påverkan eller akademiskt underbyggda resonemang som utgjorde tankegodset till ”TV Party”. Med sin försåtliga blandning av samhällskritik och humor har den snarare hämtat näring från magtrakten än från hjärnan, och givetvis mot bakgrund av det utbud och de tittarvanor som utgör amerikansk TV-kultur. Men Black Flags rykte som stilbildare på Los Angeles hardcore-scen under det tidiga 1980-talet grundlades inte på denna bagatell. Mot den käcka ”TV Party” skall ställas det obevekligt elektrifierade ursinne som präglar ”Damaged” och som har beskrivits som ”… a stunning display of suburban disaffection”. Men här är det sarkasmen, fyndigheten och den vassa uppsluppenheten som får mig på fall. Genomgående används tekniken med ledsångare och svarskör där frontfiguren Henry Rollins sjunger och bandet svarar. Höjdpunkten kommer i raderna: ”I wouldn’t be without my TV for a day (or even a minute) / Don’t even bother to use my brain anymore (there’s nothing left in it)”.
Rollins skulle efter Black Flag gå vidare in i ryktbarheten som solosångare, stå-upp-artist, poet, skådespelare och författare för att till slut torgföra sina åsikter i en egen show – på TV. I detta faktum finns ingen lättfångad poäng. Den skarpaste udden i ”TV Party” riktas mot följderna av ett oreflekterat missbruk och Rollins vet sedan dess att utnyttja mediets utbredning för sin egen kritik.
