Det finns olika uppfattningar om när countrymusikens gyllene år inföll och oavsett ståndpunkt så verkar 1941 ha varit ett viktigt år. Somliga menar att guldåldern fick sitt slut då; andra att den tog sin början. Men när man bläddrar i ”Pure Country: The Leon Kagarise Archives, 1961-1971” får man starkt känslan att den i stället var begränsad i tid till 1960-talet och geografiskt till två undangömda utomhusscener på den amerikanska östkusten, över hundra mil från Nashville. ”Pure Country” är en inspirerande fotobok med bilder från New River Ranch utanför Baltimore och Sunset Park utanför Philadelphia. Varje sommarsöndag efter kyrkan åkte man dit för att lyssna på musik och umgås och det var antagligen det närmaste man kunde komma svenska folkparker med enkla träbänkar framför små primitivt byggda scener. Publiken bestod ofta av hela familjer och inte sällan slog sig musikerna ned vid borden för att prata eller dela en måltid. Mellan framträdandena for en del hem för att mjölka korna och äta middag. Här bevarades ett kulturliv vars dagar i sin dåvarande form var räknade och i boken framhålls att: ”It was a subculture bypassed altogether by mainstream Americans during the Eisenhower Era.” Entréavgiften var $1 per bil och alla var välkomna. Det förfaller i alla avseenden ha varit en guldålder och vi har Leon Kagarise att tacka för att vi kan få en inblick i den idag.
Leon var ljudtekniker från Baltimore och uppfostrades i en familj som rynkade på näsan åt countrymusik. Som teknikintresserad ensamvarg spenderade han mycket tid i källaren där han lagade gamla radioapparater och lyssnade på country i hemlighet från radiostationen WCKY i Cincinnati. Att besöka countrykonserter blev från tjugoårsåldern en regelbunden helgsyssla och så småningom ville han dokumentera vad han såg och hörde: ”I was trying in my own little way to stop time.” Resultatet blev över 750 färgdiabilder (varav en knapp fjärdedel återfinns här) föreställande publik, konsertaffischer, biljetter, program och omgivningar men framförallt artister – Ernest Tubb, Louvin Brothers, George Jones, Stanley Brothers, Roy Acuff, Hank Snow, Bill Monroe och Johnny Cash bland många andra. Några avbildar Kagarise själv; en ung man med mild uppsyn.
De tidigare opublicerade bilderna är viktiga för att de är i färg men kanske främst för att artisterna porträtteras okonstlat och utan åthävor, med armarna längs sidorna och ibland med en cigarett, läsk eller autografpenna i hand. Leon var ju amatör och kanske var det hans status som entusiast som avväpnande flertalet. Storheten i bilderna är just det otvungna i kombination med att de fångar en tidsepok; det amerikanska 1950-talets övergång i 1960-talet och ingenstans är det tydligare än i det perifera – kläder, mikrofoner, förstärkare, bilar, frisyrer och glasögon. Det fanns liknande parker runtom i landet, några kända för fylleri och slagsmål, men New River och Sunset var idylliska enklaver i ett allt modernare Amerika som effektivt hölls på avstånd. Här skiner solen genom lövverken och en liten bäck letar sig i flera av bilderna fram genom omgivningen.
Det viktigaste i Kagarises gärning saknas dock här, nämligen de inspelningar han gjorde i parkerna under i stort sett hela 1960-talet. Han riggade sin Ampex 960 rullbandspelare och en Electro-Voice 654-mikrofon framför scenen och lät bandet rulla. Resultatet blev inspelningar av mycket hög teknisk kvalitet som är betydelsefulla av flera skäl: dels kommer de från en tid då liveinspelningar av countrymusik överhuvudtaget var ovanliga och dels är de gjorda när countryartisterna, som Robert Gordon påpekar i förordet, gick från att vara sångare till att bli ”recording artists”. Det för tiden rådande Nashvillesoundet utmärkte sig ofta genom överdådiga produktioner med stråkar, körer och kalkylerad finess men här, bland träbänkar, svett och myggor, alstrades musiken fram helt oproducerad, som befruktad direkt av naturen.
Tillsammans med de TV- och radioshower Leon tidigare spelat in uppgår ljudbanden till cirka 4 000 timmar. Denna veritabla men dittills okända skatt upptäcktes mot slutet av 1990-talet när Joe Lee från Joe’s Record Paradise i Maryland skulle köpa delar av Leons monumentala skivsamling. Tillsammans arbetade de under flera år för att organisera samlingen när Leon Kagarise avled 2008, sjuttioett år gammal. Hur långt planerna på utgivning har kommit vet jag inte men att Library of Congress, Country Music Foundation, Smithsonian Institution och ett antal skivbolag har visat intresse säger antagligen något om materialets dignitet.
”Pure Country” är viktig och intressant och därför är det beklagligt att den är dåligt korrekturläst. Flera sidhänvisningar i registret stämmer inte, namn är felstavade och bilden på ”Ralph Stanley” föreställer i själva verket Carter Stanley. Det förminskar emellertid inte värdet av detta unika dokument. Ljudupptagningarna får vi kanske vänta på men bilderna visar ”… one man’s glimpse of a paradise he found here on earth, at least for fleeting moments of Sundays many summers ago”. För mig är det en lika eftersträvansvärd förflutenhet som den i min barndoms blekta färgbilder.
Källor:
Dean, Eddie, “O Brother, Where Art the Sunsets of Yesteryear?” Blue Grass West (www.bluegrasswest.com). Ursprungligen publicerad i Philadelphia Weekly 31 oktober 2001.
Dean, Eddie (text), Gordon, Robert (förord), Pure Country. The Leon Kagarise Archives, 1961-1971 (Process Media/Daniel 13 2008).
Halberstadt, Alex, “Recordings Document a Golden Age of Country” New York Times (www.nytimes.com) 22 april 2001.
“Leon Kagarise’s Music Collection” National Public Radio (www.npr.org) 2 juni 2003.
Malone, Bill C., Country Music U.S.A. A Fifty-Year History [Publications of the American Folklore Society, Memoir Series, Volume 54. 1968] (The University of Texas Press 1974).
