Singel 1959: Columbia 4-41384.
Producerad av Don Law; skriven av Danny Dill och Marijohn Wilkin.
En höjdpunkt under Gillian Welch och David Rawlings konsert på Chinateatern i augusti 2007 var det sista extranumret. Bortom mikrofonernas räckvidd och på gränsen till hörbarhet framförde de den snart femtio år gamla ”The Long Black Veil”. Det saknas knappast versioner av denna standard som lockat åtskilliga hugade uttolkare (däribland The Kingston Trio, Burl Ives, Joan Baez, Johnny Cash, Bill Monroe, Marianne Faithfull, Nick Cave m.fl.). Min egen omedelbara referenspunkt är versionen med The Band från deras debut-LP, men konserten på Chinateatern i Stockholm fick mig att söka upp originalversionen med en av den moderna countrymusikens stilbildare – Lefty Frizzell.
Det var mest en tillfällighet att William Orville Frizzell föddes i Corsicana, Texas 1928. Under depressionen flyttade hans far med familjen till den plats där det fanns försörjningsmöjligheter som oljefältsarbetare. Lefty började tidigt spela på radiostationer, danser och diverse syltor i västra Texas och New Mexico och förtjänade sitt smeknamn (lite beroende på vilken version man väljer att tro på) som boxare i tonåren, vid ett bråk på skolgården eller på grund av en vana att använda vänsternäven i slagsmål. Under en fängelsevistelse mot slutet av 1940-talet gjorde han upp med sitt samvetes demoner och skrev bland annat ”I Love You A Thousand Ways”. Vid det laget var han nitton år gammal, gift, fängslad för otukt och djupt försjunken i ånger. Lefty var tjugotvå år gammal och försedd med ett nytt skivkontrakt med Columbia när debutsingeln ”If You’ve Got the Money, I’ve Got the Time” b/w ”I Love You A Thousand Ways” placerade sig högt på försäljningslistorna. Därifrån gick det käpprätt uppåt. En lång rad hits bidrog till hans framgångar och dessutom till att definiera honky tonk som genre. Om det var någon under det inledande 1950-talet som kunde utmana Hank Williams så var det Lefty och 1951 låg fyra av hans låtar samtidigt på Billboards Top 10. När Elvis och rockmusiken slog igenom blev det svårare för countrymusiken att nå stora ungdomsgrupper och därmed topplistorna. Lefty fick också problem. Hans exempellösa framgångar gick inte att upprätthålla och hans kanske för tidigt påbörjade karriär tog ut sin rätt. Han kände sig utbränd och hans stjärna började dala. 1954 flyttade han till Kalifornien men fortsatte under hela 1950-talet att spela in låtar.
Sommaren 1959 når den folkmusikinfluerade ”The Long Black Veil” listorna och blev något av en comeback och dessutom en signatur för Lefty. Historien är klassisk och delvis baserad på olika fragment ur verkligheten. Ett mord begås och eniga vittnen pekar ut berättarjaget. Hans alibi är emellertid oanvändbart eftersom han befann sig i armarna på sin bästa väns hustru. Båda tiger, han döms till döden och tar hemligheten med sig i graven, för det är därifrån han berättar sin historia – från andra sidan. När vi får ta del av den har han varit död i tio år och den beslöjade kvinnan besöker fortfarande graven nattetid.
Lefty Frizzells kanske främsta avtryck i countryhistorien åstadkom han nog med sin röst, eller kanske snarare med hur han använde den. Det fria förhållande till betoningar, tempo och traditionell sångteknik överhuvudtaget som åtminstone för mig är ett av countrymusikens kännetecken blottläggs ofta i hans låtar. I en artikel om Gillian Welch i tidskriften Sonic nämner Martin Jönson den ovan nämnda avslutningen av konserten på Chinateatern och menar att Welch & Rawlings ”… fraserar exakt som Lefty gjorde 1959, med den där lilla pausen mellan ’I said not a word’ och ’though it meant my life’ som så elegant förstärker låtens verklighetsbaserade drama”. (Frizzell sjunger egentligen ”I spoke” i stället för ”I said”). Jag håller med om att fraseringen är speciell, men inte riktigt på det sätt som beskrivs här. Faktum är att den första pausen i Frizzells inspelning kommer redan efter ”I spoke”, där den ju får optimal effekt. Därefter kommer som sagt pausen mellan ”not a word” och ”though it meant my life” men här består effekten av hur Frizzell binder samman orden i den sista frasen med resultatet ”thooough-it-meant-my-life ”. Epitetet ”Countryns Sinatra” skulle antagligen leda tankarna åt ett annat håll (jag hamnar i alla fall i sällskap av Ray Price), men frasera, det kunde Frizzell!
Oavsett hur man värderar Frizzells sångstil så är hans inflytande obestridligt och påverkade med stor sannolikhet alla som sjöng country efter honom. I ”The Long Black Veil” är det vokala uttrycket nedtonat till förmån för ett ganska rakt framförande präglat av ett totalt lugn; huvudpersonen är ju trots allt död. Det är den handgripliga enkelheten och stillheten som fångar mig. Det utsökt sparsmakade arrangemanget är en uppvisning i måttfull återhållsamhet. Den enda effekten är en ensam steel guitar som långt borta drar förbi i det mörka och ödsliga landskap som kanske var hans eget. Lefty Frizzell dog 1975 av en stroke antagligen påskyndad av högt blodtryck och alkoholism. Han var då 47 år gammal.
