PEOPLE SAY, The Meters

LP 1974: ”Rejuvenation” Reprise MS 2200.

Producerad av Allen Toussaint; skriven av Leo Nocentelli, Art Neville, Joseph Modeliste och George Porter, Jr.

Vad gör man inte för musik! En god vän fick för många år sedan syn på ”Rejuvenation” i en back tillhörande en discjockey på en klubb. The Meters var redan då ett namn bland de som sökte funkens rötter och LP:n var en svårfunnen raritet, (det här var alltså långt innan den fanns tillgänglig på CD). I vad som får betecknas som ett tillstånd av ”fylla och villa” tog han skivan i ett fast grepp (och därmed också skivsamlandets modus operandi till nya höjder) och sprang därifrån för allt vad benen bar. Vi får väl säga att han handlade i affekt. Det är lätt att förstå. The Meters Toussaintproducerade och maniska rytmexcesser får ofta kroppen att vilja gå sina egna vägar. Förklaringen precis som ursprunget stavas New Orleans.

Nästan vad man än läser om New Orleans eller dess musik så återkommer ständigt utsagorna om stadens själ och dess puls och hur musiken på något oförklarligt sätt bara finns där eller alltid har funnits där – i människorna, i vattnet, i maten, i luften eller i begravningsmarschernas ”second line” (till skillnad mot första delens familj, släkt och vänner består ”the second line” av de som bara vill gå, eller dansa, med). Där verkar finnas en ärftlig musikalitet som talar sitt tydliga språk genom namn som Buddy Bolden, Jelly Roll Morton, Fats Domino, Professor Longhair, Huey Smith, Ernie K-Doe, Dr. John, Lloyd Price eller Guitar Slim för att bara nämna några. Dessa och andra levde och arbetade i en afrikanskt och europeiskt inspirerad kosmopolitisk miljö där musiken blev ett slags enande lingua franca.

Mellan 1968 och 1971 släppte The Meters tre LP-skivor och ett antal singlar på New Yorkbolaget Jubilees underetikett Josie. 1969 placerade sig stilbildande instrumentallåtar som ”Sophisticated Cissy”, ”Cissy Strut”, ”Ease Back” och ”Look-ka Py Py” på listorna, men grunden för denna ”second line funk” var lagd sedan tidigare, först genom trogen tjänstgöring på New Orleans nattklubbar och pianobarer och därefter som husband hos Allen Toussaints och Marshall Sehorns skivbolag Sansu Enterprises där de bland andra kompade Earl King, Betty Harris, Lee Dorsey och Chris Kenner. När de 1972 gick över till Reprise följde Allen Toussaint med som producent.

Den instrumentala karriären på Josie var en aning begränsad. Där stod rytmen kompromisslöst i centrum. Skivorna på Reprise försökte vidga ljudbilden (och karriären, till att nå utanför New Orleans). De är mer elaborerade, framåtblickande och oundvikligen mer arrangerade utan att kompromissa alltför mycket med de metriska postamenten. ”People Say” är en synkoperad rytmorgie och som gammal trummis imponeras jag kanske främst av Joseph ”Zigaboo” Modeliste. Det sägs att The Meters aldrig repeterade. Kanske är det nyckeln till deras täta och samtidigt improvisatoriska lössläppthet. Bandets frontfigur Art Neville kallar det organiserad frihet: ”You got four different ideas but the four different ideas all seem to work together. That what it boils down to, the Meters.”

Efter 1977 års ”New Directions” (Warner Bros.) upplöstes bandet. De nådde aldrig den stora publiken. Att namnet återkom i olika återföreningsprojekt ändrade inte på detta. Vill man följa några lösa trådar kan man, med risk för att bli aningen besviken, lyssna till The Neville Brothers vars karriär tog vid där Meters slutade. Helt nödvändigt är däremot det sidoprojekt med några av Nevilles släktingar som 1976 under namnet ”The Wild Tchoupitoulas” åstadkom ett resultat som kan beskrivas som kreolskindiansk Mardi Gras-funk! Oundvikliga är också några av de skivor där ett antal av medlemmarna medverkade som kompmusiker, ”Desitively Bonnaroo” (Atco) med Dr. John från 1974 och Robbie Robertsons New Orleanshyllning ”Storyville” (Geffen) från 1991.

Hur det gick med den stulna skivan? Ja, det dåliga samvetets obevekliga kraft drabbade givetvis förövaren efter det fräcka tillgreppet och den blev sedermera återlämnad. Men skadan var sedan länge ett faktum. Rytmen hade honom i ett fast grepp och senare introducerade han The Meters även för mig. Kort därefter betalade jag dyra pengar för en originalutgåva av ”Rejuvenation”. Det är deras andra och bästa Reprise-LP och väl värd sitt pris, och frågan kvarstår: Vad gör man inte för musik, eller för en enda bra låt?

Publicerat i kategorin LÅTLISTAN. Bokmärk permalänk.