Under mars månad hade jag åtta sjukdagar i tre omgångar inom loppet av tjugo dagar. Första gången lite feber. Andra gången, kort därefter, mer feber och trötthet. Tredje gången migrän, hög feber, snuva och hosta. Sjukdom är en del av livet, ungefär som musik. När jag är sjuk lyssnar jag sällan på musik, jag har svårt att ta den till mig. Dessutom hör man ju ofta sämre när luftvägarna inte är fria. Denna gång var inget undantag. Efter ett par dagar hemma kände jag mig bättre och tittade försiktigt bland skivhögarna, men ingenting blev spelat. Det var för tidigt. Men så en dag kände jag suget. Jag spelade Beethoven, stråkkvartett nr 8 i e-moll opus 59 nr 2, den andra av de tre så kallade Razumovskijkvartetterna. Jag lyssnade med hörlurar och musiken nådde blodomloppet som en brustablett.
Föreställningen om musiken som läkemedel är långt ifrån ny och i våra dagar knappast heller speciellt kontroversiell. Olika studier pekar på musikens effekter på kroppen, givet att dessa varierar människor emellan. Det finns till och med en särskild produktion av musik med det uttalade syftet att få oss att må bra vilket i sin tur satt särskilt fokus just på den klassiska musiken. Jag minns en artikel i tidskriften Gramophone i april 1981. Richard Osborne recenserar en utgåva där man samlat de inspelningar av Brahms kammarmusik som gjordes av den legendariska Buschkvartetten mellan 1932 och 1949. Osborne citerar Victor Gollancz ur ”Journey Towards Music”. Gollancz beskriver där att inspelningen av Brahms horntrio från november 1932 med Aubrey Brain, Adolf Busch och Rudolf Serkin blev hans räddning under en lång tids sjukdom 1942: ”When I was sleepless for 22 days my wife used to play it to me on a borrowed gramophone, this being one of the few pieces of music that seemed able, not indeed to give me sleep, but to sooth my tired nerves.” Kanske är det så vi vill se musiken, som livsavgörande, som något som griper in i våra liv. När jag använder musiken på detta sätt, som läkemedel eller som ett sätt att återvända till världen efter en tids bortavaro, blir det ofta samma slags musik var gång – Bachs h-mollmässa, Parsifal, cellosviter av Bach, sånger av Schubert eller kanske kammarmusik av Brahms. Bach, med sin matematiskt och arkitektoniskt konstruerade musik, fyller ofta syftet väl. Det handlar ju i någon mening om att återskapa världen, att på nytt bygga upp det som raserats eller fallit i oskick. Särskilt klavermusiken, spelad på piano, har ofta en välgörande effekt. Men denna gång föll valet på Beethoven.
De tre stråkkvartetterna opus 59 från 1805-1806, tillägnade den ryske ambassadören i Wien, greve Razumovskij, tillhör tiden då Beethoven började gå egna vägar. Folke Törnblom sammanfattar det fint i sin lilla Beethovenbok där han menar att redan de första kvartetterna opus 18 bar ett löfte om framtiden och fortsätter:
”Ännu mer är detta fallet med Razumovskij-kvartetterna. Dels speglar de den stilistiska utveckling som först med femte symfonin, fullbordad 1807, nådde sin slutpunkt och höjdpunkt, dels visar de framåt mot fjärran belägna mål på ett sätt, som även deras skapare hade klart för sig, i det han svarade en framstående violinist som tvivlade på kvartetternas värde hade sagt, att han – Beethoven –väl inte kunde anse dem för musik: ’De äro inte heller för er utan för en senare tid.’”
Kvartetterna skrevs med Ignaz Schuppanzigh i åtanke, en violinist med förståelse för kvartettformatet. Beethoven visste att han kunde tänja gränserna. Kvartetterna var radikalt nya i form och känsla, de var längre än normalt och bjöd helt nya utmaningar likväl för musiker som för publik – kanske alltför stora utmaningar, för emottagandet blev på många håll förvirrat. En del tog dem för skämt. Men Beethoven hade förändrat formatet, i detta fall kvartetten, som han skulle komma att göra flera gånger.
* * *
Den senare tid för vilken kvartetterna skrevs är, som Törnblom mycket riktigt påpekade, sedan länge inne och idag kan vi lyssna med andra öron. Välj till exempel första kvartettens plågsamt vackra tredje sats; andra kvartettens molltyngda början eller tredje kvartettens uppfordrande och mystiska inledning. I mina hyllor står inspelningar med Quartetto Italiano, Budapestkvartetten och Takácskvartetten. Alla dessa har väl omvittnade förtjänster och jag skulle inte klara mig utan någon av dem. Men nu fastnade jag för Véghkvartetten. Det betyder nu inte att de är ”bäst” (även om många tycker det), det betyder inte ens att jag tycker att de är bäst. Men i mitt tillstånd och i den situationen fann jag inga andra som bättre ledde mig i min uppstigning mot ljuset och därtill den vidare insikten att detta är musik inte bara för tillfrisknande utan sannerligen även för insjuknande.
Källor:
Griffiths, Paul, The String Quartet. A History [1983] (Thames and Hudson 1985).
Hjalmarsson, Ulrica, ”Den hälsosamma musiken”, Kropp och själ, SR P1 6 maj 2007.
Osborne, Richard, ”Busch’s Brahms”, Gramophone April 1981.
Törnblom, Folke H., Beethoven [1962] (Bokförlaget Aldus/Bonniers 1970).
CD: Beethoven Stråkkvartetter op 59:1-3, op 74. Takácskvartetten. Decca 470 847 (2 CD).
CD: Beethoven Stråkkvartetter (komplett). Véghkvartetten. Naïve V4871 (8 CD).
CD: Beethoven Stråkkvartetter op 59:1-3, op 74, op 95. Budapestkvartetten. Bridge 9099 A/C (3 CD).
LP: Beethoven Stråkkvartetter (komplett). Quartetto Italiano. Philips 6747 272 (10 LP).
