Producerad av George Martin; skriven av John Lennon och Paul McCartney.
LP 1965: ”Rubber Soul” Parlophone PMC 1267.
Ett av mina tidigaste minnen är när jag och min svåger går på bio och ser ”Let It Be”, Michael Lindsay-Hoggs film om hur ett Beatles allt närmare sönderfallet spelar på skivbolaget Apples tak vid Savile Row i London. Det var antagligen tidigt 1970-tal och jag borde alltså ha varit i 10-årsåldern. Nyss nämnda svåger hade ett avgörande inflytande på mitt musiklyssnande. Mina tidigaste musikminnen har jag således av Elvis Presley, Rolling Stones, Gene Vincent och några till. Och så Beatles förstås. Jag minns tydligt att jag tiden efter biobesöket ville klä mig i svart, knälång fuskpäls, mintgröna manchesterjeans och svarta sneakers. Andres Lokko har säkert redan påpekat någonstans att kläder och pop hör ihop; för en grabb som nyss fyllt tio och sett George Harrison i ”Let It Be” var det ett axiom.
”Rubber Soul”, sannolikt sprunget ur tillmälet ”Plastic Soul”, svarta musikers benämning på Mick Jagger, står sig som ett av mina favoritalbum, såväl i The Beatles produktion som generellt. Det hänger antagligen ihop med att flera av låtarna utgjorde min barndoms ljudspår. Men även om en nypa nostalgi möjligen påverkar min bedömning så kan jag, hur jag än vrider och vänder på det, inte frigöra mig från resultatet: Ett väl sammanhållet album, från en tid då tanken bakom ”ett album” började tydliggöras, med ett knippe starka låtar, snyggt omslag (som dessutom fick mig på tanken att jag nog skulle klä väldigt bra i brun mockajacka) och så innehåller den låten som fick mig att rocka loss i pojkrummet – ”Drive My Car”.
Inledningen gjorde och gör alltjämt ett starkt och omedelbart intryck – den skräniga gitarren, basen som börjar rulla och Ringo som brakar in på trummor. The Beatles skall avlyssnas i mono och detta gäller inte minst ”Drive My Car”. Störst möda ledes ned på just monomixningarna där medlemmarna själva ofta närvarade för att påverka resultatet. Allt sitter där det ska, ingenting saknas och lyssna bara på George Martins välplacerade pianoackord eller hur det svänger under gitarrsolot! Textens sexuella undertoner (som väl får sägas äga viss samhörighet med Chuck Berrys ungefär samtida men mer uttalade ”I Want To Be Your Driver”) gick mig förbi på den tiden; de omvittnade komiska poängerna likaså. (De genialiska signalerande ”Beep Beep, Beep Beep, Yeah” gick upp för mig långt senare). För mig var det en av världens tuffaste låtar som handlade om att köra bil. Men det jag minns tydligast var Paul McCartneys hesa röst som nästan spricker mot slutet. Enligt Ian MacDonald’s ”En revolution i huvudet. The Beatles inspelningar och 60-talet” var ”Drive My Car” frukten av en lång kvällssession den 13 oktober 1965 som dessutom sträckte sig över midnatt. Mark Lewisohn bekräftar detta i sin detaljerade ”The Complete Beatles Recording Sessions. The Official Story of the Abbey Road Years”. Kanske var det förklaringen till den hesa rösten. Jag hade nog aldrig hört något liknande och möjligen var det första gången som jag hörde imperfektion, kalkylerad eller ej, på skiva. Långt senare skulle jag inse att det är just det som tillsammans med spontanitet och attityd utgör viktiga delar av rockmusikens själ, och möjligen då i kombination med svart, halvlång fuskpäls, mintgröna jeans och svarta sneakers.
