Svenska Dagbladet meddelade för en tid sedan att läsarna hade röstat fram Stockholms fulaste hus. Arkitekturskolan på Östermalm avgick med ”segern”. Såvitt jag förstår är det inte första gången Gunnar Henrikssons skapelse förlänas denna tvivelaktiga ära. Strängt taget så kom omröstningen inte enbart att omfatta byggnader utan även platser, därav Järnvägsparkens säkerligen oomstridda medverkan. Man kan även invända mot att några av de framröstade bidragens fulhet främst verkar bestå i ett påtagligt eftersatt underhåll, något som bland annat renderade Slussen en plats på listan. Omröstningen belyser icke desto mindre på nytt rågången mellan arkitektens vision och mer folkligt förankrade uppfattningar.
Spänningen mellan arkitektens ambition och den verklighet i vilken hans skapelse skall fungera är vare sig ny eller ovanlig. Detta förhållande utsträcker sig dessutom till att omfatta de flesta konstnärliga uttrycksformer och tanken att skönheten ligger i betraktarens öga väger lätt i jakten på någon slags generell konsensusestetik. När det gäller arkitektur betonar vi ofta starkt de funktionella aspekterna. Arkitekturens särart vilar ju bland annat i att det färdiga verket ofta skall befolkas av människor, men hur är det med måleri, skulptur eller teater? Vilken är deras roll i våra liv? Skall konsten bjuda lindring från det avskyvärda eller påminna oss om våra mörka sidor? Skall den frammana förflutna storheter eller någonting annat? Åsikterna går isär och detta gäller även arkitekturen. Men den får inte var hur ”ful” som helst. 1970-talets stundtals brutalt moderna välfärdsarkitektur med dess användande av moderna material såsom stål och betong ligger i detta avseende illa till.
Vid en jämförelse mellan Anders Zorn och Jackson Pollock skulle den förres blekfeta dalkullor säkert ranka högre än den senares konvergerande färgklotter. Frågan är om Pollock skulle betraktas som konst överhuvudtaget. Själv finner jag Pollock mer intressant eftersom han just sätter fingret på frågan om konstens funktion. När det gäller arkitektur kan man göra en uppdelning mellan arkitektur och byggnader. Nikolaus Pevsner gör det och menar att ”nästan allting som innesluter rummet i en skala som tillåter en människa att röra sig inne i det är en byggnad; men begreppet arkitektur gäller bara byggnader som utformats med sikte på det estetiskt tilltalande”. Men arkitektur intar också i något avseende en särställning bland konstarterna i så motto att vi omges av den till vardags. Ett besök på Nationalmuseum är en social aktivitet, en händelse utöver det vanliga där vi aktivt söker upp de inlåsta föremålen. Vi vet att de finns där, vi går dit och kanske till och med står i kö och betalar för att få ta del av dem. Det är en medveten handling som antagligen mer än vi tror påverkar helhetsupplevelsen. Betydligt mindre av vårt intresse riktas kanske mot själva byggnaden där konsten förvaras, eller de hus vi passerade på vägen dit. Men arkitekturen finns där hela tiden. Pevsner talar om en arkitekturens sociala överlägsenhet: ”Vi kan undvika kontakt med det man kallar de sköna konsterna, men vi kan inte undgå byggnader och det subtila men genomträngande inflytande deras karaktär har…” Det som avgränsar konsten från vårt vardagliga liv står inte mellan oss och arkitekturen på samma sätt. Det är konst mitt bland oss. Men denna lättillgänglighet är på samma gång dess styrka som dess svaghet.
En skillnad mellan å ena sidan avsiktligt exponerat måleri och å andra sidan arkitektur är att byggnader inte alltid ges de bästa förutsättningarna att komma till sin rätt. Här riskerar arkitektens ambitioner ofta att gå förlorade. Tavlor visas som regel i en omgivning med väl avvägd belysning och temperatur. Arkitekturen blir oundvikligen och undantagslöst stående på samma plats år efter år. Denna utsatthet kan ibland vidga klyftan mellan den ursprungliga tanken och vardagen. I värsta fall riskerar ambitionen att gå förlorad helt och hållet. Byggnader utsätts för vandalisering eller förfaller av ålder. Den omgivning som arkitekten kanske tagit hänsyn till förändras över tid. Andra hinder för att till fullo förstå är att en tillfällig besökare kanske inte ser (eller ges tillgång till) dolda detaljer eller exteriört osynliga planlösningar. Att Arkitekturskolan enligt uppgift har en för förbipasserande osynlig men tilltalande innergård har förgäves anförts som en förmildrande omständighet. Och Tessinska palatsets barockträdgård, som står i så bjärt kontrast till den strama fasaden, är det få förunnat att se.
En föraning till spänningsförhållandet mellan visionen och verkligheten återfinns i de ofta retoriskt anlagda modeller som framställs på arkitektkontoren. Allt ser ju så fint ut i dessa miniatyrer, en slags motsvarighet till den sociala ingenjörskonstens tillrättalagda verklighet, fast i papp och trä. Utanför de tänkta byggnaderna står ofta små modellmänniskor och pratar med varandra, någon kanske har en hund, en annan cyklar – som om byggnaderna och parkerna i sig själva genererar mänsklig gemenskap. I förorten där jag bor anordnades efter slutförd renovering och ”avmiljonifiering” ett informationsmöte med de nyligen inflyttade hyresgästerna. Någon ifrågasatte de bänkar som placerats precis utanför entrén. Representanten för fastighetsägaren svarade lite osäkert att det kanske kunde vara skönt att sätta sig en stund. Frågeställaren, en äldre man med grått hår och butter uppsyn, replikerade att: ”Har man kommit så långt så skall man väl orka in till hissen!?” Tydligare än så blir sällan diskrepansen mellan visionen och verkligheten. Men bänkarna med sina sittande modellmänniskor såg säkert bra ut i skala 1:100.
Så arkitekturen kan ibland ha svårt att hävda sig mot de sköna konsterna. Vårt betraktande tar sin utgångspunkt utifrån olika aspekter. Detta gör inte omröstningar som den nu aktuella överflödiga eller ointressanta. De riktar tvärtom fokus på arkitekternas konst och dess särart. Mina egna kandidater till Stockholms fulaste hus skulle definitivt omfatta de orangegula plåtfasaderna på Folkungagatan, den grå kolossen på Vasagatan 10, det smutsbruna huset på Munkbron i höjd med Gamla stans tunnelbanestation eller nästan vad som helst direkt väster om Medborgarplatsen. Riccardo Bofill får ursäkta, men med sina kolonner, bågar och rätlinjiga gångar och trappor skulle hela området kunna vara ritat av Albert Speer. Jag skulle däremot inte ta med Peter Celsings fantastiska riksbankshus som brukar råka illa ut i dylika sammanhang. Den kolgråa kolossen förefaller vara vuxen direkt ur marken. En respektingivande monolit vars tjänstemän lägger ut en stadig kurs i de finanspolitiska skären. Att de inre kvaliteterna kanske inte svarar upp till de yttre är ju en annan sak men något som vi svårligen kan lasta arkitekten för.
En annan byggnad som vinner mitt gillande är Sigurd Lewerentz riksförsäkringsverk (idag Försäkringskassans huvudkontor) på Adolf Fredriks kyrkogata. Nästan fyrtio år skiljer de båda byggnaderna men likheterna är påtagliga. Lewerentz skapelse är ett under av regelbunden ordning. Fönsternischerna blottlägger väggarnas tjocklek och förstärker bilden av byggnadens stadighet lika mycket som myndighetens oantastlighet. Fasaden mot Holländargatan andas en geometrisk självklarhet som på något sätt inte går att ifrågasätta. Men samtidigt som jag personligen i min entusiasm har svårt att värja mig mot den rytmiskt rena och vita murfasaden inser jag att andra upplever just denna regelbundenhet som fantasilös eller tvingande. Att just Riksförsäkringsverket huserade i en byggnad vars fasader påminner om ett hålkort förvånar säkert inte dess kritiker.
Högst på min lista över de fulaste byggnaderna kommer nog ändå bussterminalen på Gullmarsplan. Att den inte uppfyller mina estetiska krav är inte på långt när så irriterande som att den brister i funktion. Regnskyddet vid bussramperna är otillräckligt, en uppvärmd väntkur är fint tänkt men fungerar inte i praktiken och innan man byggde dörrar uppe vid ramperna så snöade det rakt in i terminalbyggnaden med små snödrivor som resultat – inomhus. Men titta på Gullmarsplan på www.hitta.se. Ta fram en satellitbild i helskärm och zooma in. Se så välplanerat det ser ut med terminalbyggnadens närhet till Nynäsvägen och dess anpassning till omgivningen och den spårbundna trafiken. Titta också på de små gröna tussarna som i verkligheten är träd och buskage. Märk också den tilltalande symmetrin i husens placering längs Gullmarsvägen, något som knappt märks i verkligheten. En god vän till mig påpekade en gång, mycket riktigt, att stadsplanering ofta gör sig bäst ur fågelperspektiv.
Men vad tycker jag då om Arkitekturskolan? Det är knappast en särdeles originell tanke att arkitekternas egen byggnad ofta blir föremål för så oförsonlig kritik. Jag tillhör emellertid inte kritikerna. Jag besöker skolan en regnig lördagsmorgon i maj för att se om mina minnesbilder stämmer överens med den exteriöra verkligheten. Interiörerna undgår mitt betraktande då skolan, åtminstone på lördagar, är en sluten miljö. Bara studenter med kod äger tillträde. Jag promenerar några varv runt den tysta byggnaden och känner av dess läge. Tillgång till kamera hade möjliggjort ett förmedlande av de synnerligen
bildmässiga kontrasterna mot den omgivande bebyggelsen. Helhetens detaljer undgår få – blandningen av material och deras behandling i de olika fasadpartierna, de i spektrats färger och mot den grå betongen starkt kontrasterande orden KTH-ARKITEKTUR, sättet att bryta upp murytorna med trappor och gångar och inte minst den lockande (och nyligen återinvigda) skulpturen ”Från Leonardo” av Ilhan Koman och Chet Kanra, en vid det här laget självklar del av skolan.
En god vän gjorde mig nyligen uppmärksam på husets smidiga inpassning på den tomt som tidigare härbärgerade det gamla Östermalmsfängelset. Just arkitekturens passform i befintliga utrymmen i stadsbebyggelse är en ofta bortglömd begränsning för arkitekterna men ett lika tydligt bevis på somligas mästerskap. Jag tänker på detta när jag betraktar parallelliteten mot husen på Rådmansgatan och oregelbundenheten mot Engelbrektskyrkan. Lösningen ses nog bäst ur fågelperspektiv men kan anas om man drar fördel av utsikten från kyrkbacken. Därifrån ser man också vad som måste vara den lilla innergården. Man kan utan vidare tänka sig ljuset som flödar in genom de stora fönstren på de övre planen med jalusier som reglerar solens intrång. Hela huset andas på något sätt högteknologi och jag tänker mig att den för en betraktare med öppet sinne på 1970-talet bar på ett löfte om ingenjörskonstens möjligheter. Jag lämnar Östermalm och den omstridda byggnaden, stärkt i min uppfattning om dess handfasta estetiska kvaliteter men också med en ny insikt – den fulaste byggnaden i det kvarteret är utan tvekan den nedklottrade Jarlagrillen i skrikig orange.
När det gäller anpassningen på det utrymme som står till förfogande är Arkitekturskolan
väl infogad i den övriga bebyggelsen. Ur en annan synvinkel är den grå klumpen med all sannolikhet lika ovälkommen i djupet av Östermalm som Fältöversten på sin tid kring Karlaplan. Liknelsen med den Trojanska hästen är i båda fallen lika ofrånkomlig som passande för att beskriva folkhemmets nedslag bland patricierhem och ambassader. Men Arkitekturskolan står där den står, än så länge. Att någon folkvald efter Svenska Dagbladets omröstning snabbt är framme och försöker stjäla billiga politiska poäng på ett förslag om rivning visar valåret 2006 på lika mycket förutsägbar vulgärpopulism och andlig torftighet. Arkitekturen som klasskamp, kan det vara någonting?
***
När denna text skrevs 2006 hade jag inte tillgång till digitalkamera. De bilder som nu publicerats är tagna vid ett senare tillfälle i oktober 2012.
Källor:
Andersson, Henrik O & Bedoire, Fredric, Svensk arkitektur. Ritningar 1640-1970 [1986] (Byggförlaget 1994).
Berglund, Thomas, ”Det fulaste huset i stan”, Svenska Dagbladet (www.svd.se) 9 april 2006.
Hanson, Matilda, ”Borgarråd vill riva arkitekthögskolan” Svenska Dagbladet (www.svd.se) 16 april 2006.
Pevsner, Nikolaus, Den europeiska arkitekturen. En översikt [1943] (Wahlström & Widstrand 1978).
Statens konstråd, ”Återinvigning av Från Leonardo” (www.statenskonstrad.se) 24 april 2006.
Wahlström, Maria, ”Stilhistoria del 9: 1980-1990. Postmodernism”, Dagens Nyheter På Stan 15-21 januari 1999.
Wærn, Rasmus m. fl., Guide till Sveriges arkitektur. Byggnadskonst under 1000 år [2001] (Arkitektur Förlag AB 2005).
