I somras tillbringade jag några dagar i Amsterdam. Eftersom jag var där i tjänsten så fördrevs tiden huvudsakligen innanför hotellets väggar, men en kväll smet jag iväg till en konsert med den amerikanske kompositören John Adams. Förutom hans egen musik framfördes även amerikansk storbandsjazz från 1930-talet under ledning av Adams själv, uppenbarligen en jazzfantast av dignitet. Orsaken var enkel. Adams opera ”Doctor Atomic” hade europapremiär och i samband med detta hade han sammanställt ett lämpligt konsertprogram. ”Doctor Atomic” kretsar kring Robert Oppenheimer och de forskare som framställde den första atombomben och tanken bakom konsertens programplanering var att binda samman operans dramatik med musik från de inblandade forskarnas uppväxtmiljö. Mycket av det som spelades kände jag till – Harry James, Glenn Miller, Tommy Dorsey och Benny Goodman. På skiva hade jag däremot inte så mycket. Den amerikanska storbandsjazzen från denna tid råkar ibland ut för en orättvis trivialisering som jag säkerligen själv låtit mig påverkas av. (Jag verkade helt glömt att jag som ung ofta lyssnade till ”Back to the Ballroms” på radio och till och med ackompanjerade liknande repertoar själv.) Men, som Adams mycket riktigt påpekade under konserten – den är helt förödande att höra live!
Senare samma år köpte jag stora delar av en skivsamling ur ett dödsbo. Det var nästan uteslutande klassisk musik men där fanns också ett jazzalbum – Benny Goodmans konsert från Carnegie Hall 1938. Slutligen, ungefär ett halvår efter besöket i Amsterdam, gick jag på skivbörs och hittade RCA:s ambitiösa utgåva ”The Complete Benny Goodman” och blev i ett slag ägare till 16 LP i åtta dubbelalbum innehållande alla inspelningar som de gjorde på Victor mellan 1935 och 1939. Nu skulle swingmusiken utforskas.
Det var nu inte något aktivt motstånd som förhindrat bekantskap med Goodmans musik, snarare ett självvalt förbiseende som antagligen skall tillskrivas fördomar; om swing, om förment lättsam dansmusik och, inte minst, om vita jazzmusiker. Men läser man in sig på Goodman så framgår att han var en kontroversiell figur. Den stridbare Rudi Blesh gör till och med skillnad på ”jazz” och ”swing” och skriver om swingepoken som ett nederlag för den svarta emancipationen såsom den uppenbarat sig i ”riktig” jazz: ”Swing music as a form and as a whole tendency, is an abandonment of the truly Negroid elements of jazz in favor of white elements more intelligible and acceptable to white society. Thus swing, outwardly the symbol of triumph is inwardly that of the failure of Emancipation.” En 
annan jazzförfattare, James Lincoln Collier, påpekar att Goodman länge var impopulär bland jazzskribenter – han var från arbetarklassen (ovanligt för vita jazzmusiker), han var professionell på ett sätt som ifrågasatte hans hängivenhet, han drack och rökte på för lite, och han var för hård och oförlåtande mot sina musiker och tog mycket plats själv. Man kan också tänka sig att perioderna då han ägnade sig åt att kommissionera och spela konstmusik och hans tidigt aktiva val av svarta musiker också bidrog till hans särställning. Han passade liksom inte in. Min egen underlåtelse hade delvis sin grund i det John Swenson skrev i “The Rolling Stone Jazz Record Guide”, nämligen att Goodman ”… helped popularize a hotter, rhythmically complex jazz for white audiences who thought jazz had to be ’cleaned up’ before they could listen to it.” I princip har han ju rätt och där antyds också Goodmans lite speciella ställning i jazzhistorien.
Swing-epoken sammanföll ungefär med Goodmans storhetstid. (Här borde jag nämna Fletcher Hendersons betydelse för storbandsjazzen, för swingmusiken och inte minst för Goodman, men mina 800 ord börjar ta slut). Många år senare minns pianisten Jess Stacy: ”It was a hell of a god-damned good band, wasn’t it?” Allt är inte bra men jag är böjd att hålla med när jag spelar ”King Porter Stomp” (1935), ”Stompin’ at the Savoy” (1936), ”Bei Mir Bist Du Schön” (1937), ”Life Goes to A Party” (1937) eller “Don’t Be That Way” (1938). De alltjämt tvehågsna bör lyssna till ”Sing, Sing, Sing” från den där kvällen i Carnegie Hall den 16 januari 1938. Det är tolv minuter av rytande brass, utmärkta solon och ett lika banbrytande som kritiserat trumspel av Gene Krupa som får taket att lyfta. Men slutet är bäst. När bara formaliteter återstår flyttar Jess Stacy mikrofonen närmare pianot och åstadkommer ett av den inspelade jazzhistoriens mest berömda pianosolon; en skimrande poetisk avslutning på vad som med lite välvilja skulle kunna sägas vara den första rocklåten. Olof Lagercrantz skrev en gång att han längtade att läsa om Tolstojs ”Krig och fred” för att återuppleva en enda episod, när furst Andrej ligger till synes död på slagfältet i Austerlitz och Napoleon rider förbi. Jag tror mig förstå vad han menar och just nu längtar jag mest åter till pianosolot i denna version av ”Sing, Sing, Sing” och därmed också till djupet av den tidsålder som skapade både swing och atombomber.
Källor:
Blesh, Rudi, Shining Trumpets. A History of Jazz [1946] (Da Capo Press, reviderade och utökade andra utgåvan 1976).
Bruér, Jan & Westin, Lars, Jazz. Musik, människor, miljöer [1974], (Bo Ejeby Förlag, 5:e reviderade upplagan 2006).
Driggs, Frank, A Study In Frustration. The Fletcher Henderson Story (texthäfte till “A Study In Frustration. The Fletcher Henderson Story”. Columbia C4L 19).
Englund, Peter, Brev från nollpunkten. Historiska essäer (Atlantis 1996).
Lagercrantz, Olof, Om konsten att läsa och skriva (Wahlström & Widstrand 1985).
Lincoln Collier, James, The Making of Jazz. A Comprehensive History [1978] (Papermac 1992).
Goode, Mort, “Pickin’ Up the Bits and Pieces”, (konvoluttext till “The Complete Benny Goodman Vol. VIII 1936-1939” RCA AXM2-5568 (1980).
Schuller, Gunther, The Swing Era: The Development of Jazz 1930-1945 [The History of Jazz Volume II] (Oxford University Press 1989).
Swenson, John (red.), The Rolling Stone Jazz Record Guide (Random House/Rolling Stone Press 1985).
LP: Benny Goodman “The Complete Goodman Vol. I 1935” RCA AXM2-5505 (1975).
LP: Benny Goodman “The Complete Benny Goodman Vol. II 1935-1936” RCA AXM2-5515 (1976).
LP: Benny Goodman “The Complete Benny Goodman Vol. III 1936” RCA AXM2-5532 (1976).
LP: Benny Goodman “The Complete Benny Goodman Vol. IV 1936-1937” RCA AXM2-5537 (1976).
LP: Benny Goodman “The Complete Benny Goodman Vol. V 1938” RCA AXM2-5557 (1978).
LP: Benny Goodman “The Complete Benny Goodman Vol. VI 1938” RCA AXM2-5566 (1980).
LP: Benny Goodman “The Complete Benny Goodman Vol. VII 1938-1939” RCA AXM2-5567 (1980).
LP: Benny Goodman “The Complete Benny Goodman Vol. VIII 1936-1939” RCA AXM2-5568 (1980).
LP: Benny Goodman “The Famous 1938 Carnegie Hall Jazz Concert” Philips B 07000/1 L (insp. 1938).
LP: Fletcher Henderson “A Study In Frustration. The Fletcher Henderson Story” Columbia C4L 19 (1961).
LP: “Meeting at the Summit. Benny Goodman Plays Jazz-Classics with Leonard Bernstein, Aaron Copland, Morton Gould, Igor Stravinsky” Columbia MS 6805.
LP: Bartók Kontraster etc. Béla Bartók, Benny Goodman, Joseph Szigeti. Odyssey 32160220 (insp. 1940).
