Singel 1962: Mercury 71981.
Producerad av Jerry Kennedy; skriven av Justin Tubb.
Alla som tvingats lämna en kärleksrelation vet att smärtan kan vara direkt livshotande och för att överleva blir det avgörande att släppa taget, att intala sig själv att man inte längre är förälskad, att man klarar sig lika bra utan. Det kan vara utomordentligt svårt och om det inte fungerar kan man alltid ljuga – för sin före detta partner eller för sin omgivning. Men den enda man egentligen behöver övertyga är sig själv. Frank Sinatra lyckades ganska väl 1955 i ”I Get Along Without You Very Well” men tvingades ändå erkänna att minnena trängde sig på; när det regnade, på våren, när han hörde hennes namn eller ett liknande skratt. Även countryhjälten George Jones klarade sig bra, påstod han. Äntligen hade han vunnit den frihet han så länge eftertraktat och om hon kom tillbaka skulle han minsann köra henne på porten. Men han erkände utan större omsvep i ”My Favorite Lies” från 1965 att de uppräknade tecknen på självständighet bara var några av hans favoritlögner.
Sinatra tillstår ödmjukt att han är sårad och George Jones vidgår klädsamt sin lögn. Kåkfararen, fylltratten, slagskämpen och den hopplöst otyglade rebellen Johnny Paycheck (född Donald Eugene Lytle) går naturligtvis inte så långt. Han står på sig – ensamheten stör honom inte, inte den här gången. Vi förleds till att tro att han har mognat men känner lätt igen den ihåliga integriteten, den tar sig här bara aningen mer subtila uttryck. Hur han känner framgår tydligt mellan raderna, bakom stavelserna och i konstpauserna. Att han inte kan erkänna att hon är kär igen, i någon annan då förstås, är ett tydligt tecken. Det är på de små sakerna det kommer an och vi förstår det när han säger att han inte vill ha henne tillbaka… inte så mycket i alla fall: ”Cause’ this time I don’t want you back / Hm… Not much I don’t”. I det ögonblicket kämpar han lika hårt för att övertyga oss som sig själv.
Det råder stor enighet att den musikaliska höjdpunkten i Paychecks karriär inträffade då han under senare hälften av 1960-talet spelade in på sitt eget och producentens Aubrey Mayhews lilla Nashvillebolag Little Darlin’. Där åstadkom han låtar som enligt olika omdömen är ”… easily among the grittiest, darkest and most brutally forthright ever recorded in a Nashville studio, then or now” eller ”… some of the most twisted, sick-o songs honky-tonk ever saw.” Om det nu skall föreställa hyllningar så är jag den förste att instämma och det finns all anledning att återkomma till den delen av hans karriär som ståtar med låttitlar som ”(Pardon Me) I’ve Got Someone To Kill”, ”Fools Hall of Fame”, ”If I’m Gonna Sink (I Might As Well Go To The Bottom)” eller ”Motel Time Again”. Men den här pärlan kommer från den tidiga perioden då han spelade in ett antal singlar på olika bolag (och ibland då som Donny Young). Det är en kvalfull studie i självförnedring och jag fastnar direkt för det släpiga kompet, Paychecks fantastiska röst (som nästan helt tar bort uppmärksamheten från den pålagda kören) och inte minst för hur väl han lyckas ge sken av att lögnen ibland kan vara en livlina.
