Singel 1972: Tibet-46 TS 3.
Producerad av John Holm; skriven av John Holm.
I den till synes ständigt pågående diskussionen om vad som är konst och vad som inte är det, bör man hålla i minnet att även om konst ibland är bred i sin ansats så är upplevelsen av den alltid strängt personlig. Kanske är det just upplevelsens ofrånkomliga subjektivitet som på något sätt gör det till konst. Somliga skulle därför säga att angelägna verk sällan handlar om de stora skeendena eller de djupgående förändringarna. Det som griper oss starkast är oftast det vi kan relatera till; den oväntade insikten, den lilla alldagligheten ställd på sin spets. För några år sedan satt jag med min mamma på akutmottagningen på ett av huvudstadens sjukhus. Det var en bedrövlig upplevelse – för henne, för mig och för andra nära och kära. Upplevelsen påminde mig om vikten av de små tilldragelsernas förmåga att tränga in i våra liv och beröra.
I tonåren jobbade John Holm extra på Sabbatsbergs sjukhus när han en natt vakade över en döende patient. Upplevelsen satte av allt att döma sina spår och gav upphov till hans andra singel, ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg”. Den skildrar inte enbart mannens sista timmar i livet utan även hur Holm själv funderar över och påverkas av hans öde; hur han hjälplöst betraktar de sista timmarna och motvilligt fängslas av dödens närhet när den slutligen inträder: ”Jag ser din ande flyga ut i natten, utifrån ett enskilt rum på Sabbatsberg / Jag sitter hopplöst hjälplöst vid din sida, men känner tjusningen som döden har / Ett paradis där ingen människa lider, jag är ej rädd att följa men min ungdom får mig att bli kvar.” Den tyglade dramatiken kommer sig inte så mycket av att mannen slutligen dör utan av Holms tvehågsenhet. Han lockas av att göra mannen sällskap och vi funderar på orsakerna.
När jag läser in mig på John Holm så förstår jag att ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” har en speciell plats i hans produktion och har därtill uppnått status som något av en svensk klassiker. Jag blir snart också på det klara med att det finns två olika versioner. Denna singelversion är inspelad i Dieke-studion i Tullinge någon gång i september-november 1971. Den andra ligger på debut-LP:n ”Sordin” och spelades in under juni och oktober 1972 i Metronome Studio. Singeln ger ett mer spontant intryck men oavsett vilken version man lyssnar på så tar den sig in under huden. Från den inledande raden ”I natt det svävar änglar vid din sängkant / och snart så knackar någon på din dörr”, tills det att den anonyme mannens matta blick ser morgonljuset för sista gången så har den en svårbeskrivlig dragningskraft som inte minst Holms hesa röst bidrar till.
Sedan denna text påbörjades har min mammas ande flugit ut i natten och jag tänker ibland tillbaka till den gången på sjukhuset då hennes tillvaro skakades om. Hade jag haft möjligheten hade jag självfallet besparat henne den dagens plågor. Men att tillbringa en kväll på en akutmottagning, omgiven av människor som kräks, blöder och skriker, tillsammans med sin gamla mamma som pendlar mellan rädsla och förtvivlan är en på en gång mardrömslik och djupt förmänskligande upplevelse och jag hoppas att alla som tvingas utsättas för något liknande också inser dess värde. I bästa fall förmår man till och med att göra konst av den.
