Singel 1966: Pye 7N.17222.
Producerad av Shel Talmy; skriven av Ray Davies.
Det finns ögonblick då jag stärks i min övertygelse, långt utom räckhåll för varje rimligt motargument, att The Kinks var bättre än The Beatles. Det kan röra sig om ”Where Have All The Good Times Gone”, ”Waterloo Sunset”, ”I’m Not Like Everybody Else”, ”Lola”, ”Sunny Afternoon”, eller ”Rosie Won’t You Please Come Home” men knappast så handfast och sällan med så mycket känsla som i ”Dead End Street”. Om det inte vore för att Kinks särart är så svårfångad skulle inte jämförelsen med Beatles vara nödvändig; en provokation i akt och mening att frambesvärja storheten. Kanske är det något så enkelt som de kritiska samtidsobservationerna, Ray Davies speciella röst (med de små detaljerna i hans sång – hör bara hans liksom hjälplöst utdragna ”Ho-o-o-ney” i andra versen) eller det omisskännligt ”brittiska” som så ofta finns där. Eller hänger det samman med den ibland framskymtande sarkasmen eller engagemanget? För det är svårt att tänka sig en aldrig så kufisk komposition från Kinks utan ett bakomliggande allvar, ett sorgset inre. Som exempelvis denna arbetarskildring. En tydligare dissektion av hopplöshetens beståndsdelar får man leta efter. Precis som i Springsteens ”The River” kretsar den kring oförståelse och ödmjukhet. Och den fantastiska inledningen med trombonen låter som om hela den brittiska arbetarklassen kommer marscherande – inte med knutna nävar men med besvikelse i sina fårade ansikten. Och kanske är det typiskt The Kinks att kunna vända detta, för mot slutet förkunnar högt framviskade Yeah-rop, handklapp och ett trombonsolo att vi ändå har lämnat gränden och tagit in på en sidogata. Och plötsligt dansar man med lika uppsluppet som i en gatuparad i New Orleans.
