I november 1918, en vecka innan vapenstilleståndet, dör den brittiske poeten Wilfred Owen på första världskrigets slagfält vid övergången av floden Sambre, tjugofem år gammal. Owen skrev bland annat ”Strange Meeting” där två soldater som dödat varandra möts:
”I am the enemy you killed, my friend.
I knew you in this dark; for so you frowned
Yesterday through me as you jabbed and killed.
I parried; but my hands were loath and cold. Let us sleep now…”
I november 1940, ett drygt år in i det andra världskriget, utför Tyskland räder över Coventry i Storbritannien. Förödelsen drabbar bland annat byggnaden som helgades från kyrka till katedral samma år som Wilfred Owen dog. Det tyska bombflyget förvandlar Sankt Mikaelskatedralen från 1400-talet till ett tomt, förkolnat skal.
Av dessa två trådar vävs stor musik. 1956 påbörjas återuppbyggnaden av katedralen under ledning av arkitekten Basil Spence. En modern katedral byggs kring och i samklang med återstoden av den gamla och Benjamin Britten får i uppdrag att skriva musik till invigningen som äger rum 1962. Britten var ett aningen kontroversiellt val av flera skäl: varför skrev inte sir Arthur Bliss, vid tiden ”Master of the Queen’s Music”, musiken?; varför fira återuppbyggnaden med en dödsmässa?; varför tonsätta Wilfred Owen vars dikter var produkter av första världskriget?; varför inte, menade många pacifister, till vilkas skara Britten själv räknades, låta resterna står kvar som ett minnesmärke likt ruinerna i den franska byn Oradour-sur-Glane? Man kan också tänka sig att Brittens självpåtagna exil i Amerika under kriget spelade in. Dessutom hade Brittens tidigare försök att skriva ceremoniell musik (kröningsoperan Gloriana från 1953) inte rönt några större framgångar.
Men Britten tog fasta på Owens texter som i kontrast till Rupert Brooke, en annan av första världskriget poeter, inte såg kriget som en renande och romantisk erfarenhet utan fokuserade på allmänmänskliga upplevelser av krig och död. Resultatet blev hans War Requiem som uppfördes i Stockholms konserthus förra veckan. Jag är jämnårig med verket, jag räknar mig själv tveklöst till skaran av Brittenbeundrare och hans War Reqiuem ges dessutom väldigt sällan i konsertsalarna. Jag får en fribiljett av en god vän och saken är klar – jag besöker Konserthuset för att lyssna till filharmonikerna, Eric Ericsons kammarkör, Adolf Fredriks gosskör och solister under ledning av Alan Gilbert.
Verkets arkitektur blandar liksom den återuppbyggda katedralen kongenialt gamla strukturer med nya inslag. Britten håller sig i stort till den katolska mässans yttre form och interfolierar Owens textfragment. De liturgiska avsnitten sjungs av en sopran med kör och orkester, och en tenor och en baryton gör tillsammans med en kammarorkester de två soldaterna som framför Owens texter. Musiken kan därmed sägas äga rum på olika plan vilket förstärks av den ovanför flytande orgeln och Adolf Fredriks gosskör utifrån trapphallen.
Det blir kanske inte riktigt så storslaget som det låter på papper. I ett episkt storverk som detta tydliggörs dirigentens uppgift – att hålla samman delarna och gärna höja helheten till en annan nivå. Gilbert lyckas inte riktigt med detta. Men jag påminns om att det, enstaka oinspirerade partier till trots, är stor musik. Lyssna bara till Lacrimosasatsen (minst i samma klass som Mozart) och dess samspel mellan kör och sopran (Amanda Roocroft i 
konserthuset). Brittens önskemål att soldaternas partier om möjligt skall sjungas av en tysk och en engelsman efterkoms inte men James Rutherford och Toby Spence klarade sig väl, i synnerhet den senare i tenorpartiet. Gosskörens utomsceniska insatser från foajén genom dörrarna som öppnas vid varje tillfälle är mycket effektfulla. Någon slags tanke bakom programläggningen denna kväll uppenbaras också när konserten inleds med Arvo Pärts korta och suggestiva ”Cantus in Memoriam Benjamin Britten” skriven till Brittens minne vid dennes död 1976. Knappt har Cantus klockslag klingat ut innan klangen på ett effektivt sätt bärs vidare av Brittens inledning.
Till skillnad mot Britten räknar jag inte in mig själv bland pacifisternas skara, men det är svårt att värja sig mot musiken. Den är fortsatt aktuell i en värld där människor alltjämt dödar varandra, även på andra slagfält än krigets. Den stärker mig dessutom i min tanke att den katolska kyrkans Missa pro Defunctis ofta tar fram det bästa hos många tonsättare. Jag inser också att jag vid mitt nästa besök i Storbritannien måste besöka Coventry.
* * *
I min egen samling hittar jag tre inspelningar. Brittens egen från 1963, Richard Hickox från 1991 och en konsertupptagning från 1969 med Carlo Maria Giulini. Brittens egen atmosfäriska inspelning har länge varit standardversionen och står sig mycket väl. En annan stark rekommendation är Hickox som parar ett erkänt uppskattat framförande med modernt ljud. Den har dessutom fördelen att även innehålla ”Ballad of Heroes” samt ett annat av Brittens mästerverk – Sinfonia da Requiem.
Källor:
Anderberg, Thomas, ”Sorgemusik. Känslosamhet och andlig upphöjdhet blir stark helhet”, Dagens Nyheter 20 oktober 2007.
Clifton-Taylor, Alec, The Cathedrals of England [1967] (Thames and Hudson, reviderad upplaga 1995).
Culshaw, John, Putting the Record Straight. The Autobiography of John Culshaw (The Viking Press 1982).
Evans, Sir Ifor, A Short History of English Literature [1940] (Penguin Books 1966).
Goodwin, Noel, “What Passing Bells for These Who Die As Cattle?” Recension av Britten War Requiem. Decca SET 252/3, Records and Recording May 1963.
Hayward, John (red.), The Penguin Book of English Verse [1956] (Penguin Books).
Hedblad, Lars, “War Requiem – en minnesvärd konsert”, Svenska Dagbladet 20 oktober 2007.
Keegan, John, Det första världskriget [1998] (Natur och kultur 2001).
Pevsner, Nikolaus, Den europeiska arkitekturen. En översikt [1943] (Wahlström & Widstrand 1978).
Plomer, William, Benjamin Britten, War Requiem (texthäfte till Decca SET 252/3).
Sandner, Wolfgang, Arvo Pärt, Tabula Rasa (texthäfte till ECM 1275).
CD: Britten War Requiem op 66. Carlo Maria Giulini m.fl. BBC Legends BBCL 4046.
CD: Britten War Requiem op 66 m.m. Richard Hickox m.fl. Chandos 8983/4 (2 CD).
LP: Britten War Requiem op 66. Benjamin Britten m.fl. Decca SET 252/3. (2 LP).
CD: Pärt Tabula Rasa m.m. Gidon Kremer m.fl. ECM 1275 817 764.
