Om man slår upp ordet ”uppblåst” i Norstedts stora svenska ordbok framgår att det avser en person ”som har kommit att betraktas som mera betydelsefull än vad som egentligen är fallet”. Som exempel anges:”han trodde han var något men han var bara en ~ nolla”. Om man till äventyrs fortfarande inte förstår innebörden av ordet eller dess konsekvenser kan man ta del av fenomenet dokusåpor såsom det manifesterar sig på TV och i dagstidningar. Då förstår man vilka konsekvenser det får att kommersialiseringen av vår förnedringstörst är helt oreglerad. Då förstår man vad som kan hända när vikten av att vara någon väger tyngre än att göra något angeläget. Då förstår man också att det aldrig funnits så stora möjligheter som idag att snabbt sprida omfattningen av det egna egot.
Jane Austens romaner beskriver förflutna och för alltid försvunna världar. För mig som ovan Austenläsare förefaller allt kretsa kring klass och börd. I ”Persuasion” från tidigt 1800-tal beskrivs tiden i kölvattnet efter segern vid Trafalgar. Det är en värld stadd i förändring och tidens nya herrar är officerarna som efter framgångarna inte bara stigit i graderna utan även berikat sig personligen. De är 1800-talets ”Wealthbuilders” och med framgångarna till sjöss kommer ställningen på hemmaplan. En av bokens figurer, Sir Walter Elliot, är dock föga imponerad. Född till rikedom är hans stjärna är i dalande och han avfärdar fnysande flottan som karriärstege: ”I have two strong grounds of objection to it. First, as being the means of bringing persons of obscure birth into undue distinction, and raising men to honours which their fathers and grandfathers never dreamt of”. Det jag fastnar för är ”… persons of obscure birth into undue distinction”. Den svenska översättningen från Roger Michells filmatisering lyder ”…personer av obskyr börd som nått otillbörlig upphöjelse”. Så underbart nedlåtande! Det säger lika mycket om Sir Walter själv som om hans samtid. Efter tvåhundra år och viss justering kan detta säkert tillämpas på många grupper. När jag första gången formulerade dessa tankar fann jag inga självklara kandidater. Det var mer än tio år sedan. Nu är det andra tider och en grupp ställer sig utan övertalning i blickfånget. De finns mitt bland oss, de bidrar knappast till samhällsbygget men upptar massmediala spaltkilometrar och förekommer hela tiden på löpsedlarna. De representerar både det bästa men oftast det sämsta hos människan. De är inte många, men engagerar desto fler. Jag talar självfallet om deltagare i olika så kallade dokusåpor.
Jag har sett ytterst få dokusåpor. Skall man skriva om fenomenet skulle det kunna vara en brist, men det uppenbart symbiotiska förhållandet mellan tabloiderna och så kallad reality-TV pekar snarare på motsatsen. En stor del av det huvudsakliga dramat verkar ju utspela sig på annan plats än framför kamerorna och rapporteras utförligt på löpsedlarna. Ibland får man känslan av att programmen lever sitt huvudsakliga liv just där och att TV-sändningarna bara är en grundförutsättning för att det verkligt viktiga skall kunna rapporteras i detalj på sidorna 17, 18, 19, mitten och Nöje. Av det skälet är dokusåporna lika mycket ett uttryck för TV-underhållningens kris som för en påtaglig utarmning av (nöjes)journalistiken.
Såvitt jag förstått var ”Real World Stockholm” den första dokusåpan i svensk TV. Några ungdomar blir inlåsta och filmas dygnet runt. TV1000 stod för denna kulturgärdning och året var 1995. Att en grupp människor genom inlåsning eller annan avgränsning tvingas leva tillsammans var tidigt ett populärt koncept. Det gäller alltjämt. Sedan dess har gränserna utvidgats och kreativiteten känner inga gränser: överlev på öde ö, bli modell, var ett svin i stormaktstidens Sverige, var ett svin som gräsänkling, bli inlåst, bli miljonär, sluta röka, bli politiker, bli bonde, lyckas som affärsman, banta, driv en bar – ad infinitum. En del idéer är inhemska, andra importerade. Förutom att de ofta vädjar till våra lägsta instinkter har de dessutom det gemensamt att de vill få oss att tro att denna form av underhållning säger oss någonting om människans natur. Mot bakgrund av det panoptikon av förvridna figurer som vanligtvis förevisas är det nog en sanning med modifikation. Men visst, någonstans i denna mediala freakshow kanske vi kan lära oss någonting, även om fokus nog snarare borde riktas mot nöjesjournalister och TV-producenter.
Tanken om kopplingen mellan programmen och boulevardjournalistiken överraskar föga och är vare sig ny eller särskilt originell utan snarare en del av hela konceptet. Rapporteringen kring dokusåporna och dess ”stjärnor” verkar utgöra en egen journalistisk genre och definieras av förmågan till balansgång på den anständighetens gräns som blir allt svårare att urskilja. En artikel kan se ut på följande sätt. Påskafton 2006 meddelar Expressen på sin förstasida: ”Big Brother-Jessica pekas ut för sexvåld på Samuel i TV.” På sidorna 34 och 35 kan man läsa alla detaljer. Efter en fest har Samuel somnat ståendes på knä över sin säng. ”Flera tittare på betalkanalen bevittnade sedan hur Jessica Lindgren, 21, och norska Irene Halle, 23, stoppade in sega råttor och bomullstops mellan hans skinkor.” När Samuel vaknade dagen efter klagade han inte bara över ångest utan även på ”smärtor i rumpan”. Enligt honom själv var detta ”värre än när Olga fick en pfeferoni i trosorna”. Ett antal upprörda tittare ringde givetvis till tidningen som inte hade legat på latsidan. Man hade kontaktat kammaråklagare Stefan Lind, som ansåg att Samuel borde göra en anmälan, och sin egen sexrådgivare, Katerina Janouch, som också uttalade sig om övergreppet. Man hade också utan framgång sökt Kanal 5 för besked om varför sovrumskamerorna ”efter torsdagens sexskandal” hade släckts ned. Kanal 5 ville själva inte kommentera händelsen, men de tackade säkert för uppmärksamheten. Exemplet med ”sexvåldet” är talande. En annan aspekt är den utdragna plågan som bara de allra bästa (läs: värsta) deltagarna kvalar in till, nämligen de efterföljande barturnéerna. ”Löpsedlar är en förutsättning för att kunna genomföra en turné och ja, de kommer” säger den Michael som i dessa sammanhang kallar sig Brinkenstierna självsäkert. Detta tydliggör inte enbart kopplingen mellan såpor och kvällstidningar utan visar också att de senare ofta ”överträffar” programmen när minsta bagateller i TV-versionen blåses upp till gigantiska katastrofer i den tryckta versionen.
Mindre tydlig, men icke desto mindre viktig för konceptets överlevnad, är kanske bindningen mellan dokusåporna och annonsörerna. I tidiga amerikanska varianter var produktplacering av allt att döma vanlig. Men det räckte inte. Annonsörerna klagade på innehållet och tristessen måste brytas, både bland de inlåsta och framför TV-apparaterna. Tidigt förekom det att man i största hemlighet hyrde in deltagare som utmanade gruppens sammanhållning, gjorde närmanden mot någon av de övriga eller, dokusåpastjärnornas raison d’être, betedde sig illa och svinaktigt i största allmänhet. Idag är produktplaceringen utbredd och nästa steg är att annonsörer köper hela programkoncept.
Många är medgärningsmän i denna soppa – producenter, annonsörer, produktionsbolag, tabloider och glöm inte de olika massmediala funktionärer som dessutom förlänger dokusåpastjärnornas artificiella liv genom att, efter det att fas 1 i deras ”karriärer” är över, bjuda in dem som gäster till paneler, fjamsprogram och TV-soffor. Men den kanske viktigaste förutsättningen är ändå tittarna. Så länge dokusåporna upprör eller underhåller blir annonsering intressant. På detta enkla faktum hänger formatets överlevnad. Men i centrum står ändå deltagarna, de utan vilket inget av detta varit möjligt, de som är redo att göra allt, lite till och sedan ytterligare lite mer för att stilla sin, som det heter, bekräftelsetörst, de som säger sig använda massmedia för sina egna behov men som själva utnyttjas för att nå flyktiga upplagetoppar. Antagligen fyller de en slags funktion som vi helst inte vill tala om. Deltagarna blir en slags icke-hjältar, människor som under en viss begränsad tid blir extremt uppmärksammade och som vi verkar ha ett behov av att tycka illa om. En ofta berättigad undran över varför de överhuvudtaget släpps fram i etern besvaras lika ofta med att det är ett uttryck för en demokratisk rättighet, även om resultatet mest liknar en demokratisk slaggprodukt.
Kanske är det just behovet av att tycka illa om något som styr (denna text icke undantagen). Avvisandets tillfredsställelse eller ringaktandets estetik skall inte underskattas. Men det tar sig olika uttryck, från kultursidornas fördömanden till den ur folkdjupen sprungna och spontana vreden. Självklart är det många som positionerar sig genom att ge luft åt sitt förakt för det populära. Men visst finns det fog för avståndstagandet. För vi bör inte för ett ögonblick glömma att det handlar om människor vars primära drivkraft är en abnormt överdriven föreställning om vikten av att vara känd. Det är därtill svårt att frigöra sig från känslan att detta i kombination med en vilja och en förmåga att göra vad som krävs även vittnar om en sedan länge odlad upphöjdhet där TV-framträdandet och det tomma kändisskapet blir kulmen eller, i bästa fall, slutet på en livslögn. Detta slutar sällan väl, inte för deltagarna och inte heller för den televiserade underhållningen. Men vi har antagligen den TV-underhållning vi förtjänar. Förnedring, pennalism, framkrystade konflikter, direktsända samlag, pålitligt debila intriger, gränslös hybris, slagsmål och tårfyllda försoningar, talanglösa tonåringar utan minsta tillstymmelse till sångröst och uppblåsta figurer som ges ett oförtjänt stort utrymme – allt på bästa sändningstid, är priset vi får betala för att Jantelagen är satt ur spel. Och om man tycker att den åsikten gränsar till cynism bör man fundera över vart motsatsen, det okritiska upphöjandet av varenda människa, leder.
Jag kommer att tänka på Pär Lagerkvist och den över åttio år gamla novellen ”En hjältes död”: ”I en stad där man aldrig tyckte sig få nog av förlustelser hade ett konsortium engagerat en man som skulle balansera på huvudet uppe på kyrkspiran och därefter falla ned och slå ihjäl sig. Han skulle ha 500,000 för att han gjorde det.” Mannen blir ett självklart villebråd för tidningarna och konstaterar lakoniskt: ”Men vad får man inte göra för pengarna.” Nej, eller för kändisskapet, frestas man att tillägga. För någonstans handlar det ytterst om att bli känd. Kändisskapet är i ett angränsande universum den yppersta formen av mänskligt liv. Jag minns en TV-dokumentär av Stina Gardell och Benjamin Wolff med titeln ”Se mig!”. De följde ett antal mer eller mindre förbrukade ”kändisar” för att se vad som blivit av dem och hur de funderade kring kändisskapets olika sidor; en barnskådespelerska, någon Robinson-deltagare, en annan som haft ett förhållande med en kändis och nu börjat leva ett eget liv, en rikskänd vaktchef och några andra. Förmodat avslöjande utsagor om kändislivets baksidor uttalades av flera inblandade. En ”kändisreporter” och en ”kändisagent” gav någon slags ram åt berättelsen. Förutsägbara cynismer och plattityder trillade ideligen ur deras munnar. Det var på det hela taget ganska underhållande. Bland de medverkande fanns också en udda fågel, förortstjejen Monica. Hon hade utan någon som helst skönjbar ”claim to fame” bestämt sig för att bosätta sig innanför tullarna och ”bli känd”. Hennes ambition var inte att ta miste på, men man förstod inte riktigt hur det skulle gå till. Hon hade svårligen det som krävdes. Mot slutet av programmet blir hon och hennes kompisar nekade att komma in på den åtrådda prestigekrogen av en rikskänd vaktchef. Hela Monicas berättelse ledde fram till detta, som det skulle visa sig, misslyckande. Utan protester lommade de tillbaka till det värdelösa livet i förortens anonymitet. Ändå var det Monica som kammade hem vinsten. Jag tror att hon bluffade hela tiden och det lyckades. Hon fick sina femton minuter i rampljuset, på bästa sändningstid. Hon framstod i någon mening som den enda vinnaren i ett intelligensbefriat och sensationssökande landskap tätt befolkat av förlorare. Kanske är det i ljuset av detta faktum vi måste förstå dokusåpornas lockelse.
Det som bekymrar mig mest är nu inte deltagarnas eller åskådarnas mentala hälsa eller TV-underhållningens andliga utarmning. Det är värre än så. De människor som förväntas ingå i en samhällsgemenskap har av egen kraft förvridits bortom all igenkännlighet. Många ser i dokusåporna sin enda möjlighet till framgång och glömmer att även om framgång medför att man syns så leder inte uppmärksamhet nödvändigtvis till framgång. Men det beror ju på hur man definierar framgång. Men allt detta är ju bara underhållning. Det jag främst vänder mig emot är tilltalet, i TV men också i tidningarna. I en värld där uppmärksamhet är synonymt med liv gäller det att tillvarata varje tillfälle. Programkonceptet och dess kringapparat kännetecknas av ett hysteriskt uppskruvat tilltal som för tankarna till reklamvärlden – lätt enfaldigt, gapigt, krystat, onyanserat och falskt. Även de dokusåpor som med sitt nedskruvade tempo och annorlunda tonfall vinner till och med kritikernas sympatier förvandlas ofta till någonting förnedrande (läs: säljande) på tidningarnas löpsedlar. En civiliserad tonmänniskor emellan går förlorad när de mentala försörjningslinjerna har tänjts ut alltför långt och där gränsöverskridandet upphöjts till norm. Löpsedlarna trumpetar ut försäljningsargumenten, orden förlorar sin innebörd och konflikter får ett egenvärde. Så där har det hållit på i en spiral som verkar dra med sig allt fler. Gränser för vad man kunde och var villig att göra framför TV-kamerorna utvidgades i samma snabba takt som gränserna för vad som var försvarbart att visas. Det är inte bra. Utarmningen och radikaliseringen sker snabbt nog ändå – den behöver inte påskyndas. Folkhemmets TV-landskap förändrades i samma takt som vårt inre och nu är det för sent. Min förundran har ingenstans att ta vägen när jag omedvetet söker svar på ett antal frågor som hela tiden dyker upp: Vad säger det oss att de människor löpsedlarna kallar dokusåpastjärnor de facto också är stjärnor om vårt samhälle? Hur länge dröjer det innan dokusåporna tränger sig in radions finrum för att locka nya lyssnargrupper? Vad menas egentligen med Reality-TV? Vilken verklighet är det som skildras och på vems villkor? Vad kommer efter dokusåporna?
Denna text har sysselsatt mig under betydligt längre tid än vad som ursprungligen var tanken. Varje gång jag trott mig vara klar så har jag mötts av ännu en löpsedel, ännu en ”skandal” eller ytterligare en förnedringsidé som iscensätts i det som alltmer förtjänar att kallas dumburken. Och när jag under den nyligen gångna valrörelsen tänker tanken att det sannolikt bara är en tidsfråga innan någon av deltagarna ställer upp i valet, så händer just det. Men på radio hör jag någon som menar att dokusåporna sakta men säkert är på väg ut. Konceptet är, som jag förstår det hela, uttömt och det blir allt svårare att variera sig. Bristen på nya programidéer sätter en gräns. Robert Aschberg, VD för Strix, säger i en intervju i Svenska Dagbladet att genren är på väg ned. Marknaden är mättad. Andra, som TV-krönikören Annina Rabe, menar att dokusåporna har överlevt sig själva och frågar retoriskt: ”Finns det inte en gräns för hur mycket upprepning av samma koncept vi tittare står ut med?”Dessutom visar en undersökning att unga i stor utsträckning ratar dokusåporna. Men jag hör också i radio att en rikskänd deltagare i en dokusåpa, vid ungefär 26 års ålder, uppenbarligen har skrivit en självbiografi. Senare förstår jag dessutom att hon inte är den enda. Idéerna kanske tar slut en vacker dag och programmen med dem, men tillgången på uppblåsta människor förefaller vara säkrad för generationer framöver.
Nyligen sjösattes en ny dokusåpa i TV4. Tolv deltagare, alla arketypiska representanter för olika samhällsklasser, skall förvalta en ö. Varje gång en klocka ringer skall deltagarna bestämma vem som skall röstas ut och skickas hem. Samtidigt gör sig efterdyningarna av en annan, minst lika smärtsam och medialt uppmärksammad selekteringsprocess märkbar i regeringen Reinfeldt. Örådet har fällt sina domar och två av deltagarna tvingas att lämna den övriga gruppen och åka hem. De har inte bestått provet, visat sig livsodugliga och därtill riskerat att dra med sig de övriga mot den bottenlösa bristen på trovärdighet. Det värsta är att jag inte riktigt kan bestämma mig för om det är dokusåporna som börjar likna verkligheten eller tvärtom. Jag väntar nu på eftertexterna, eller blir det reklam först?
Källor:
Allén, Sture m.fl., Norstedts stora svenska ordbok (Norstedts, andra upplagan 1995).
Amster, Harry, ”Perfekt tajming för Big Brother-grodor”, Svenska Dagbladet 21 augusti 2006.
Austen, Jane, Persuasion [1818] (Penguin Books 1994).
Eriksson, Thord, “Expedition: Bråkenhielm”, Dagens Nyheter 9 maj 2006.
Gellerfelt, Mats, “Sverige har blivit en skvallertidning” Svenska Dagbladet 10 september 2006.
Hammarlund, Pontus, ”Brinkenstierna: Jag är en gycklare”, Metro 26 maj 2006.
Hessérus, Mattias, ”Pressetiska ideal krockar med medieklimatet”, Svenska Dagbladet 25 oktober 2006.
Janson, Maria, ”Dokusåpor lockar inte unga”, Svenska Dagbladet 3 november 2006.
Jönsson, Martin, ”Otydlig finansiering väcker frågor”, Svenska Dagbladet 23 maj 2006.
Leijonhufvud, Jonas, ”Sargat Strix ska förnyas”, Svenska Dagbladet Näringsliv 21 maj 2006.
Lagerkvist, Pär, ”Onda sagor” [1924] (Albert Bonniers förlag 1943).
Larsmo, Ola, ”White trash på svenska”, Dagens Nyheter 29 januari 2004.
Leijonhufvud, Jonas, ”Sponsorer får roll i TV 4:s program”, Svenska Dagbladet 23 maj 2006.
Munkhammar, Birgit, ”Ståndssamhället vacklar i revolutionärt tidevarv”, Dagens Nyheter 19 april 1996.
Pettersson, Frida & Hellberg, Magnus, ”BB-Jessica pekas ut för sexövergrepp”, Expressen 15 april 2006.
Rabe, Annina, ”Dokusåpan har överlevt sig själv”, Svenska Dagbladet 25 oktober 2006.
Thunberg, Karin, ”Bonden nya drömprinsen”, Svenska Dagbladet 12 november 2006.
TV-guiden: ”Fördomar sätts på prov”, Svenska Dagbladet 22 oktober 2006.
Wennö, Nicholas, ”Tjuvtittar-TV ny trend”, Dagens Nyheter 16 november 1995.
