Mitt behov av Olof

I mitten av nittiotalet började jag skriva dagbok. Jag hade gjort det en gång som pojke. Jag minns inte varför jag då började men tröttnade ganska snabbt. Nu var det annorlunda och ingen tvekan varifrån inspirationen kom – ”Dagbok” av Olof Lagercrantz. För jag ville skriva som Olof; någon betraktelse om vädret och den förhärskande sinnesstämningen, kanske en utvikning om något man läst eller lyssnat till. Skrivande och tänkande i symbios – ungefär så tänkte jag. Men jag saknade fokus eller vad det nu kan ha varit. Skrivandet blev alltmer sporadiskt och dagboken blev liggande, oförrättad. Slutligen upphörde min självpåtagna gärning; kanske för att den kändes som ett utanpåverk, kanske för att Olof på något sätt var ouppnåelig.

Mitt liv med Olof började såvitt jag minns med ”Om konsten att läsa och skriva”, denna förträffliga portal till hans författargärning. Det är nittiofem lättlästa sidor på ett språk som andas fritt i all sin enkelhet. Upptakten kan jag nästan utantill:

”Vad sker när vi läser? Ögat följer svarta bokstavstecken på det vita papperet från vänster till höger, åter och åter. Och varelser, natur eller tankar, som en annan tänkt, nyss eller för tusen år sen, stiger fram i vår inbillning. Det är ett underverk större än att ett sädeskorn ur faraonernas gravar förmåtts att gro. Och det sker var stund.”

Okonstlat fångar han läsandets mysterium. Det blev en inspiration till läsande, skrivande och inte minst funderande. För det vilar en eftertankens aura över Lagercrantz; ofta i hans essäistik men framförallt i hans många böcker om böcker och författare, i ambitionen att stanna upp och reflektera över vad vi läser, hur vi gör det och varför. En annan inspirationskälla var den självbiografiska ”Min första krets”. I unga år drabbas Lagercrantz av lungsot och hamnar på Korstäppans vilohem vid Siljans strand. Han beskriver hur han upptäcker och berusar sig med skönlitteratur och lyrik. Tillsammans med ”Om konsten att läsa och skriva” gav den mig den motivation till ett skönlitterärt läsande som jag så väl behövde.

En stor del av Lagercrantz produktion är resultatet av hans tid på Dagens Nyheter (1950-1975). Många av dessa texter finns utgivna i två tidigare volymer – ”Från Aeneas till Ahlin” från 1978 och ”Mina egna ord” från 1994. (”Ensamheter i öst och väst” från 1961 och ”Opinionslägen. Utdrag ur min tidningsdagbok 1965-1968” från 1968 har jag inte läst). Det är icke desto mindre glädjande att en ny antologi i urval av Niklas Nåsander, ”Vårt sekel är reserverat åt lögnen”, nu getts ut som enligt uppgift innehåller texter som till fyra femtedelar inte varit tryckta i bokform. Viss överlappning är oundviklig men vare sig man har de tidigare böckerna eller inte så har den nya samlingen överhanden i sitt större grepp med artiklar från 1938-1993. Spännvidden i tid och dess nästan sexhundra sidor gör det till en ambitiös utgåva vars delar är liktydiga med de decennier den omfattar – trettiotal till och med nittiotal, med betoningen på sextio- och sjuttiotal. Kanske är det Nåsanders urval, kanske är det tidsandan, men många texter från sextio- och sjuttiotalet fokuserar nästan oundvikligen på politiska skeenden och strukturer; gruvstrejk, makt, arbetarklass, Rosa Luxemburg, Kina och Amerika (de två sistnämnda var ju så gott som synonyma med politik under dessa två årtionden). Där blir Lagercrantz ofta engagerad och stundom vass. Sina många exempel på mildhet till trots så kunde han vara nog så kontroversiell och stridbar. Han hade många sidor – publicist, debattör, författare, lyriker. För mig är han främst en språkets man. Ingen kunde formulera sig som Lagercrantz. Men det är också tankens djup i all enkelhet som når mig. Hör bara:

”Det är skönt att läsa på måfå, ett nöje som jag alltför sällan unnar mig. Som recensent och bokförfattare läser jag med ett bestämt mål för ögonen, och medan jag läser arbetar min hjärna för att finna formuleringar. Halvfärdiga satser surrar som arga bin i mitt huvud, och smakomdömena lägger försåt för varandra. När jag får läsa utan biavsikter, utan att behöva tycka någonting, känner jag mig som en jägare som följt ett spår hela dagen och sedan glömmer alltsammans och sätter sig ned i en glänta och tittar på gräset och lyssnar till suset i träden.” (Ur Dagbok).

Med sina många tidigare opublicerade texter, intervjuer med Lagercrantz, outgivna dagboksanteckningar i urval av sonen Richard Lagercrantz och skyddsomslagets sympatiska porträtt i kornigt svartvitt är ”Vårt sekel är reserverat åt lögnen” utomordentligt välkommen. Jag befarar dessutom att tidigare antologier är utgångna vilket gör den nödvändig.

Nämnde jag förresten att ingen klädde lika väl i fluga som Olof…?

* * *

Det är nu en bra bit över ett år sedan ”Vårt sekel är reserverat åt lögnen” publicerades. Denna text har av olika skäl blivit liggande och därmed i någon mening blivit inaktuell. Olof Lagercrantz däremot är alltid angelägen.

Källor:

Lagercrantz, Olof, Vårt sekel är reserverat åt lögnen. Artiklar 1938-1993 med några anslutande dagboksanteckningar. Artikelurval, förord, kommentarer, avslutande betraktelse: Niklas Nåsander (Karneval förlag 2007).

Lagercrantz, Olof, Från Aeneas till Ahlin. Kritik 1951-1975 (urval av Bengt Hallgren) (Wahlström & Widstrand 1978).

Lagercrantz, Olof, Mina egna ord. Ett urval DN-artiklar från åren 1952-1975 (Wahlström & Widstrand 1994).

Lagercrantz, Olof, Dagbok (Wahlström & Widstrand 1954).

Lagercrantz, Olof, Om konsten att läsa och skriva (Wahlström & Widstrand 1985).

Lagercrantz, Olof, Min första krets (Wahlström & Widstrand 1982).

Otterberg, Stina, ”Inte bara guldmynt från Lagercrantz”, Svenska Dagbladet 13 april 2007.

Titeln på denna lilla betraktelse är naturligtvis en parafras på boken ”Vårt behov av Olof” (Wahlström & Widstrand 2001).

Publicerat i kategorin Blandat. Bokmärk permalänk.