Singel 1955: Chess 1604.
Producerad av Leonard Chess; skriven av Chuck Berry.
Hur många gånger har man inte önskat sig tillbaka till tider av förändring och nyskapande? Vad skulle man inte offra för att få vara med då någonting stort och betydelsefullt tog sin början; för att få uppleva känslan när det första gången började röra på sig? Men det är en sak att leva i förändring och en helt annan att förstå att man gör det. För de som lever mitt i omställningen ter sig verkligheten ofta annorlunda än i de skisser och tidslinjer vi många år senare försöker förklara saker och ting med. I julinumret 1954 av branschtidningen Cash Box försökte Jerry Wexler och Ahmet Ertegun på skivbolaget Atlantic att sätta ord på det som då var mer av en känsla bland skivproducenter, jukeboxägare och diskjockeys – att musiken var på väg att förändras. De hade upptäckt att det bland vita tonåringar fanns en efterfrågan efter rhythm & blues med popkänsla, något som kallades ”Cat music”. Wexler och Ertegun gjorde ett försök att definiera denna nya hybrid: “… the up-to-date blues with a beat, with infectious catch phrases and highly danceable rhythms. [—] It has to kick and it has to have a message for the sharp youngsters who dig it.” Alldeles oavsett det krassa profittänkande som låg bakom ambitionen att sätta ord och i slutändan ton på vad som skulle komma att efterfrågas så sammanfattade nog den definitionen ganska väl vad många skivbolagsägare började söka efter.
Leonard och Phil Chess var två av dem. De visste inte speciellt mycket om musik, men Leonard visste vad han var ute efter och han trodde sig känna igen det när han hörde det. Senaste gången var i februari 1955 när Ellas McDaniel (senare Bo Diddley) för första gången klev in på 4750 South Cottage Grove i Chicago. Andra gången var i maj samma år när Charles Edward Anderson Berry (senare Chuck Berry) spelade upp en tidig version av ”Maybellene”. Berry hade blivit ditskickad av en av bolagets första bluesartister, Muddy Waters, och Leonard Chess var imponerad: ”It was something new. I liked it. [—] I told Chuck to give it a bigger beat. History the rest, you know? The kids wanted the big beat, cars, and young love. It was a trend and we jumped on it.” Leonards entusiasm var inte att ta miste på och låten spelades in den 21 maj. ”Maybellene” hade många av kattmusikens särdrag. Inte minst tog Berry fasta på målgruppen tonåringar och deras föreställningar som beskrivs så träffande hos Per-Erik Brolinson och Holger Larsen i ”Good Vibrations”. Där framställs Berry som den huspoet som gav uttryck åt 1950-talets framväxande tonårskultur: ”… snabba bilar, läskedrycker, hamburgare, drive in-bio, skoldanser, skoltrötthet, drömmar om framgång, och en allmän glorifiering av ungdomligt hålligång.” Resultatet blev en debut vars betydelse knappast kan överskattas: den innebar genombrottet för en av rockens ursprungliga och mest inflytelserika arkitekter; den var ett av de tidigaste exemplen på en lyckad genreblandning (rhythm & blues och country) av en svart artist som tog sig in på listorna; den riktade sig till och handlade om tonåringar men istället för att låta som tonårspop så hade den plockat upp Chicagobluesens hårdare stil; den var ytterligare ett exempel sedan ”Hot Rod Race” från 1950 med Arkie Shibley and His Mountain Dew Boys på bilens betydelse som kulturmarkör i rocktexter, men nu var det en svart artist som satt bakom ratten; den innebar därtill genombrottet för skivbolaget Chess på en bredare marknad samtidigt som den med versaler skrev ”CHICAGO” på rockmusikens karta. Dessutom så svängde det alldeles hejdlöst!
Chess 1604 slår mig idag främst med sin oborstade råhet. Inspelningen i sig är påtagligt primitiv men det simpla ljudet var ingen medveten ambition utan en av enkla förhållanden påtvingad ljudfilosofi. Lyssna till exempel hur ljudet, alltså inte bara gitarren, blir starkare under det 24 takter långa solot för att sedan skruvas ned igen. Man saknade helt enkelt möjligheten att lyfta fram vissa enstaka instrument i mixen utan att de kom närmare mikrofonen. Enkelheten gäller även kompet. Berry markerar monotont baktakten med sin gitarr, Willie Dixon lägger grunden på basen och Johnny Johnsons piano klinkar lössläppt lite här och där, dessutom ligger han alldeles för långt bak i mixen. Men framförallt är det Jasper Thomas på trummor och Jerome Greens maracas (båda långt fram i ljudbilden) som sätter rytmen. Trummornas dominans kan möjligen förklaras av Marshall Chess (Leonards son) som i en intervju med Peter Guralnick flera år efteråt påpekade: ”My father wanted drum, drum, and more drum. I think he was responsible for doing that to blues, to bring out a heavy beat.” På somliga inspelningar spelade Leonard bastrumma själv för att få den avsedda effekten då han var missnöjd med den ordinarie trummisens insatser (”Get the fuck out of the way. I’ll do that.”) Som sagt, han visste vad han var ute efter.
Bröderna Chess och deras bolag kom att bli djupt involverade i rockens framväxt. Chess förändrade musiken men musiken förändrade också Chess. Den nya musiken, och inte minst Berrys genomslag ledde, enligt Guralnick, bland annat till att gränserna blev än mer otydliga: ”After 1955 all the musical divisions would be blurred. The pop, the r&b market, the country and western field – the distinctions between each would waver and blur…” Det var, skriver Guralnick, början på en ny era. Men han talar också om hur bolaget påverkades av framgången. ”Maybellene” blev deras första nationella hit; inriktning och organisation förändrades. Tiden med ett tiotal anställda där Phil och Leonard till och med packade skivorna var över. Man skulle också långsamt komma att släppa den musikform man först brann för. För det oförmodade i Berrys genombrott var att bolagets ursprungliga hjärtebarn, bluesen, helt plötsligt tillhörde det föråldrade, det som hade ersatts av något nytt och nu fick flytta på sig. Robert Palmer menar i sin utmärkta ”Deep Blues” att när Muddy Waters fick upp Chess-brödernas ögon och öron för Chuck Berry så var det nästan att jämställa med självmord: ”… for with Berry and Elvis Presley at its forefront, rock and roll arrived in 1955, bringing with it harder times for bluesmen”. Frågan är väl om man skall se det som att rocken ersatte bluesen eller om det var bluesen som genomgått en förändring. Men känslan att rock & roll hade anlänt var stor. Och det skulle inte dröja länge innan den rusade fram och var lika svår att stoppa som en vilt skenande två tons Cadillac Coupe De Ville. Åtminstone ser det ut så när man betraktar det så här nästan femtiofem år senare.
