Beskedet skakade om mig för ungefär en vecka sedan. Jag skulle gå in på hans webbplats för att få ta del av lite av den inspiration han var så bra på att förmedla när jag möttes av vit text på svart botten – ”Lennart Persson 1951-2009”. Det tog ett par sekunder innan jag fattade. Hans långtifrån ovanliga namn ingav visst hopp. Det måste vara någon annan Lennart! Men det var det inte. Det var den Lennart som startade tidningarna Larm och Feber; den Lennart som verkade ha träffat och intervjuat alla de stora inom amerikansk rotmusik; den Lennart som verkade kunna allt och lite till om både garagerock, gospel, country, blues och jazz och en hel drös annan fullständigt briljant musik (som han själv kunde ha uttryckt det); den Lennart som i sin hemstad Malmö drev skivaffären Musik & Konst; den Lennart vars retrokrönika med det självklara namnet ”Lennart” man först bläddrade fram till i varje nummer av Sonic. Och det var också den Lennart som måste ha inspirerat många till att inte enbart lyssna på okänd musik utan även till att sätta sina funderingar kring rock- och popmusik på pränt. Lennart Persson inspirerade mig i båda dessa avseenden. Han hade ett vanligt namn, men hans journalistik var allt annat än alldaglig. Dess storhet, tror jag, låg i att han med ett enkelt och mustigt språk lyckades tränga in i musiken på djupet och samtidigt i de delar av våra hjärnor där nyfikenheten huserar. Men framförallt lyckades han förmedla sin egen entusiasm. Akademiskt teoretiserande och intellektuellt utmanande långdragningar behövs naturligtvis också (även om jag har en känsla att han skulle ha tyckt annorlunda på den punkten) men han var nog främst, som Peter LeMarc såg honom, en missionär och inspiratör. Lennart liksom sträckte sig fram ur texten och hojtade: ”Hallå, gott folk! Det här klarar ni er inte utan. Det här missar ni på egen risk”. Han kittlade vår nyfikenhet med för de flesta extremt obskyr musik som vi bara måste lyssna på. Sex CD-skivor med bluegrassfadern Bill Monroe beskrevs som ”Inte en bortslösad sekund”. Tre volymer bortglömt material med rockabillyhaveristen Charlie Feathers var ”fullständigt nödvändig överkurs”. Visst blir man nyfiken? För det är skillnad på överord och övertygelsen att skribenten verkligen menar det han skriver.
Hans stora Jerry Lee Lewis-artikel i Hifi & Musik visar prov på hans mästerskap. I några korta meningar fångar han hela Jerry Lees väsen. Det är 1956 och Jerry Lee har åkt till Memphis för att träffa Sam Phillips, men denne är bortrest så ljudteknikern Jack Clement spelar in några låtar och lovar att återkomma. Lennart fortsätter: ”Det gör han inte fort nog, tycker Jerry Lee, och en månad senare är han tillbaka utanför Memphis Recording Service på 706 Union Avenue. Otålig och påstridig. Phillips är bortrest den här gången också. Jävlarsatanshelvete.” Det var Lennart som fick mig att på allvar börja lyssna på Jerry Lee.
Jag följde honom i Pop. Jag följde honom i Sonic. Nu finns det ingen Lennart att följa längre. Men jag sitter här och är sprickfärdigt nyfiken på musiker och band han beskrivit som jag aldrig hört talas om. Och jag försöker själv att skriva om musik. Knepar och knåpar. Försöker få till orden och formuleringarna för att kanske öppna några öron för någonting de aldrig hört talas om. Ungefär som Lennart, inbillar jag mig i de ögonblick då min självkritik lämnat mig.
I boken ”Feber” skrev Lennart om Bill Monroe. Monroe, känd för sin vresighet, dog 1996 och Lennart placerade in honom bland de stora i den amerikanska musiktraditionen: ”Han står där, i himlen, någonstans snett bakom Armstrong och Charlie Parker. Han blänger surt och pratar inte med någon av de andra.” Nu är Lennart också i himlen, tillsammans med så många av de hjältar vars musik hans älskade och fick oss andra att älska. Jag tror till och med att Bill Monroe kommer att uppskatta hans närvaro.
* * *
Lennarts texter är spridda i en mängd olika tidningar och tidskrifter. En del har givits ut i bokform. Två böcker man inte bör vara utan är ”Sånger om kärlek” (den andra av de två Feberböckerna) och den förra året utgivna ”Sånger om sex, Gud och ond bråd död”. Han medverkar också flitigt i den första Feberboken. Vad som kommer att hända med webbplatsen www.lennartpersson.se vet jag inte.
Källor:
Gradvall, Jan & Lokko, Andres m.fl., Feber (Modernista 2002).
Persson, Lennart, “Jerry Lee Lewis. För alltid djävulens pianist”, Hifi & Musik nr 2 februari 1988.
Persson, Lennart, Feber 2 – Sånger om kärlek (Modernista 2004).
Persson, Lennart, Sånger om sex, Gud och ond bråd död (Reverb 2008).
