LP 1986: ”Giant” Rough Trade Rough 87.
Producerad av Bob Sargeant; skriven av Rolo McGinty.
Om någon fras för mig representerar betydligt mer än summan av delarna så är det ”engelsk pop”. Utöver den självklara betydelsen (popmusik från Storbritannien som framförs på engelska) så kan det jag hör och känner beskrivas som något sprudlande, intensivt, med melodier som på något sätt känns självklara – en lika elegant som snubblande lätthet men aldrig längre till melankolin än ett ackord i moll. Det handlar om en särskild känsla som är svår att göra tydlig. Jag har inte påfallande mycket engelsk pop i min skivsamling men inom dess i det här sammanhanget relativt snäva ramar är det en känsla som på ett alldeles förträffligt sätt förmedlas av The Woodentops.
The Woodentops startades i Northampton och gav med ett antal singlar upphov till ett litet men gott rykte. LP-debuten ”Giant” kom 1986 och följdes av ytterligare två album innan de bröt upp under 1990-talet första år. Debuten har en tydligt akustisk ljudbild och vinner på sin blandning av ypperligt tokroliga infall, en lysande instrumentering, intensiva rytmer och hejdlösa popmelodier. Framförallt är det så stilfullt genomfört. Hör bara klaviaturcrescendot i ”Last Time” och hur det akustiska gitarrsolot bärs fram av visparna och en försynt kompgitarrist! Känslan jag söker och som befinner sig i centrum av begreppet engelsk pop förmedlas hos Woodentops av akustiska gitarrer, trumpeter, dragspel, stråkar och lite annat utan att det någon gång låter pretentiöst eller alltför uppenbart 1980-tal. Och bakom det förstulna leendet i ”Last Time” finns hela tiden den där svärtan, en på något sätt illa dold tungsinthet, som ger musiken form.
Mitt sökande efter den engelska popens innersta väsen har aldrig riktigt tagit fart, och av samma skäl som jag aldrig skaffat fler skivor utöver den första med amerikanska Violent Femmes har jag heller aldrig gått vidare med The Woodentops. Det är två lysande debutskivor som torde vara svåra att följa upp, och än värre att överträffa. Rädslan för besvikelse har därför avhållit mig så här långt, men kanske är det dags nu. Den vän som en gång introducerade The Woodentops och engelsk pop för mig talade också sig varm för The Go-Betweens. Jag kanske får börja där.
