Singel 1956: Sun 234.
Producerad av Sam Phillips; skriven av Carl Perkins.
Den 21 november 1955 fullbordades en affärsuppgörelse på 706 Union Avenue i Memphis. Det tvåsidiga dokument som undertecknades bekräftade att RCA-Victor förvärvat Elvis Presley för sammanlagt $40 000 från Sam Phillips och Sun Records. Summan var osannolikt hög på den tiden. Columbia hade bjudit $20 000 och Atlantic $25 000. RCA drog det längsta strået men tog samtidigt en utomordentligt stor risk. Trots uppmärksamheten kring Elvis så var kommersiell framgång inte given och dessutom satsade man strängt taget pengar på en musikform vars framtidsutsikter ännu var aningen osäkra. Men i januari 1956 börjar Steve Sholes, producent och RCA:s artistchef i Nashville, planera för den första inspelningen med nyförvärvet. Han visste att övergången och inledningen med en ny artist var känslig och pressen var extra hård den här gången. Om Elvis visade sig vara en felsatsning skulle bolaget göras till åtlöje och Sholes skulle antagligen duka under i det obarmhärtiga branschmaskineriet. Hans karriär stod på spel och han blev definitivt inte lugnare när Sam Phillips samma månad släpper en skiva med en av sina nya talanger. RCA:s samordnare i Nashville vid den här tiden, Chet Atkins, har vittnat om hur Sholes ett tag våndades i tron att de köpt fel kille, en oro som sannolikt delades av många RCA-chefer. Skivan som gjorde dem så nervösa var ”Blue Suede Shoes” och killen de kanske borde ha köpt i stället var Carl Perkins.
Perkins föddes 1932 i närheten av Tiptonville, Tennessee. Hans historia skulle helt eller delvis kunna gälla flera av rockens pionjärer: uppväxt under fattiga förhållanden; tidigt intresse för musik; lyssnar på gospel, svart blues och vit country; vinner en talangtävling; börjar spela på små barer och, framförallt, uppmärksammar Elvis debut 1954. Det sistnämnda var avgörande och fick honom att kontakta Sam Phillips och Sun Records. Oräkneliga sena spelningar tillsammans med sina bröder, Jay och Clayton, på stökiga ställen med en otålig publik hade då redan format den mix av vit honky-tonkmusik och svarta rytmer som kom att imponera på Phillips. Det Sam tyckte om var countrykänslan och drivet och han ger först ut en singel på underetiketten Flip (”Movie Magg” b/w ”Turn Around”) och beslutar sedan att nästa singel skall ges ut på den gula Sun-etiketten (”Let the Jukebox Keep On Playing b/w Gone! Gone! Gone!”). Den släpps den 1 augusti 1955 och fyra månader senare tycker Carl och hans bröder att det är dags att göra någonting åt en ny låt de har repeterat en tid.
Det finns minst två versioner om hur “Blue Suede Shoes” kom till. Båda har det gemensamt att Carl vid ett tillfälle ringer till Sam Phillips och sjunger ett fragment i telefonluren och Sam tror sig ännu en gång höra tonerna av framgång. I stället för den vanliga countrysnyftaren lägger Phillips ”Honey Don’t” på B-sidan och skivan släpps den 1 januari 1956. Det lokala mottagandet blir bra och Sun 234 börjar klättra på listorna. Branschtidningen Billboard recenserar skivan i sin countrysektion: ”Perkins contributes a lively reading on a gay rhythm ditty with a strong R&B styled backing. Fine for the jukes.” Betyget blir 76/100.
“Blue Suede Shoes” är arketypisk rockabilly (”… more creativity than formula, more emotion than intellect… ” enligt Nick Tosches genredefinition) – enkel, hårt driven rytm och med en tydlig känsla av lössläppt spontanitet. Bortsett från två stilbildande gitarrsolon av Carl är det Jay på akustisk gitarr, Clayton på bas och W. S. Holland på trummor. Perkins själv tyckte väl inte att det var så märkvärdigt: ”We’d been playing that kind of music back home for a long time. Used to call it country music with a beat”. Det gamla mötte det nya, för framförallt är det en låt som manifesterar en framväxande och allt mer påtaglig besatthet vid stil och kulturell tillhörighet. Den brittiske författaren Nik Cohn tycker att det är först när Elvis tar över låten som den får en ny dimension. Den lilla orättvisan kan vi blunda för. Kanske menar han att en låt om vikten av ett par snygga skor också kräver en extremt stilmedveten sångare, men hans formulering är intressant: ”It was important – the idea that clothes could dominate your life. Girls and cars and money didn’t count. All that mattered where shoes, beautiful brand-new blue suede shoes. It was the first hint at an obsession with objects – motorbikes, clothes and so on – that was going to become central.” Det huvudsakliga fröet till låten sägs ju vara omständigheten att Perkins vid en spelning hör hur en ung man i publiken varnar sin kvinnliga danspartner för att trampa på hans blå mockaskor och det ligger nära till hands att säga att musikens roll vid den här tiden bland annat bestod i att suga upp och tydliggöra vad som var viktigt för krigsårens uppväxta barnkullar, gärna till ett fast beat. En annan rockhistoriker, Charlie Gillett, formulerar det som att låten ger ”… a new dimension to popular music in its defiant pride for the individual’s cultural choice”. Carl Perkins förstod vad som var centralt i den vita tonårskultur han själv var en del av och gjorde musik av det.
”Blue Suede Shoes” blev en stor framgång för Perkins och inte minst för Sam Phillips och Sun. Inga skivor hade tidigare toppat R & B, pop- och countrylistorna. Carl Perkins skulle inte nå sådana framgångar igen. Några månader senare, den 21 mars 1956, på väg till New York och ett TV-framträdande i The Perry Como Show kör Perkins och hans följe rakt in i en lastbil med fjäderfän någonstans i Delaware. Den ödesdigra olyckan tar udden av karriären och spekulationerna om hur stor Perkins hade kunnat bli om detta inte inträffat har fortsatt till idag. Och som för att ytterligare markera hur allting togs ifrån honom hade Elvis några veckor tidigare framfört ”Blue Suede Shoes” hos bröderna Dorseys Stage Show på TV och låten kom för lång tid att tillskrivas någon annan än dess skapare. Perkins återvänder till de sjabbiga hak där han började. I oktober 1958 dör Jay av en hjärntumör och året därpå begår den alkoholiserade Clayton självmord. Carls egna alkoholproblem tilltar och hans liv ljusnar först 1964 då en uppskattad turné för honom och Chuck Berry till ett på rockabilly svältfött Storbritannien. Då hade med stor sannolikhet fyra unga män från Liverpool redan spelat sönder sina exemplar av samlings-LP:n ”The Dance Album of Carl Perkins” som Sam Phillips sammanställde när Carl gick över till Columbia. Den släpptes i Storbritannien 1959 och resulterade fem år senare i flera mycket trogna Perkinstolkningar av The Beatles.
I april 1956 hade ”Blue Suede Shoes” toppat listorna och i maj blev den Sun Records första miljonsäljare. Men överst på Billboards topplista glänste den låt som RCA lät spela in med vad som trots allt skulle visa sig vara rätt kille. Elvis första singel på RCA blev det stora genombrottet och från och med nu skulle hans skivor mer eller mindre regelmässigt placera sig på alla de tre försäljningslistorna. ”Heartbreak Hotel” passerade en miljon sålda exemplar redan i mars 1956 och Steve Sholes visste att hans karriär var räddad.
