Strax före jul tog jag ledigt från jobbet och tillbringade en dag på några av stadens antikvariat och skivbörsar. Ett av de mer anmärkningsvärda fynden var jazzpianisten Jaki Byards ”Solo Piano” från 1969. För mig har Byard tills nu bara varit ännu ett i raden av namn att utforska ytterligare. Jag har honom på skiva sedan tidigare men då tillsammans med Charles Mingus, bland annat på dennes mästerverk ”The Black Saint and the Sinner Lady” från 1963 och på den fantastiska trippel-LP:n ”The Great Concert of Charles Mingus” från europaturnén 1964. På ”The Great Concert…” lyckas Byard med konststycket att sticka ut i en mängd bestående bland andra av Eric Dolphy, Clifford Jordan och inte minst Mingus själv. Mingus var hans kanske mest kända arbetsgivare men han spelade även med Earl Bostic, Elvin Jones, Tommy Flanagan, Booker Ervin och Maynard Ferguson för att nämna några.
Byard föddes i Massachusetts 1922 och kom under sin karriär att behärska inte bara piano utan även ett flertal andra instrument. På 1950-talet spelade han exempelvis saxofon i Herb Pomeroys storband i Boston. Han kände sig hemma i såväl jazz som gospel, blues, bop eller avantgarde och skulle antagligen (med ett garv) ha struntat i de musikaliska begränsningar ordet jazz ofta ålägger både lyssnare och utövare. Inte sällan närmade han sig det konstmusikaliska uttrycket, både på ”Solo Piano” och när han en gång tolkade musik av den New Orleansfödde tonsättaren Louis Moreau Gottschalk. Byards musik rörde sig lika fritt i sinnet som mellan olika genrer.
”Solo Piano” är inspelad under en dag, den 31 juli 1969. Lyssna bara på ”New Orleans
Strut” eller den vansinniga ”The Hollis Stomp”. Jag sitter helt paralyserad och brister då och då ut i skratt, någonting som jag förstår att Byard själv brukade göra när han spelade. Försök bara att hålla mungiporna i styr när han under flera av sina solon på de två liveskivorna med Mingus ovan brister ut i stridepianospel! Leendet var aldrig långt borta i hans musicerande. Musiken på ”Solo Piano” påminner mycket om Monks soloexkursioner eller Professor Longhairs Louisianarytmer men är helt egenartad och drar obegränsat med inspiration från hela jazzhistorien. Det är fullkomligt briljant musik, maniskt individuell och helt lysande i sin spretighet och rytmiska komplexitet. Om jag hittar dem går jag vidare härifrån med ”Out Front” från 1961 med Booker Ervin och Ron Carter, eller ”Here’s Jaki” från samma år, eller ”Experience” från 1968 med Roland Kirk. Börja varsomhelst men ”Solo Piano” missar man på egen risk! Charles Mingus missar man överhuvudtaget inte, men det är en annan historia. Jaki Byard dog 1999.
Källor:
Brodin, Gereon (red.), Musikordboken [1948] (Forum, fjärde utökade och omarbetade upplagan 1985).
Cook, Richard, Richard Cook’s Jazz Encyclopedia, (Penguin Books 2005).
Cook, Richard & Morton, Brian, The Penguin Guide to Jazz on CD [1992] (Penguin Books, sjätte upplagan 2002).
Gitler, Ira, Jaki Byard, Solo Piano (konvoluttext till PR 7686).
Swenson, John (red.), The Rolling Stone Jazz Record Guide (Random House/Rolling Stone Press 1985).
LP: Charles Mingus ”The Black Saint and the Sinner Lady” Impulse A-35 (1963).
LP: Charles Mingus ”The Great Concert of Charles Mingus” America Records 30 AM 003-005 (insp. 1964).
LP: Jaki Byard “Solo Piano” Prestige PR 7686 (1969).
