Bruce Springsteen fångade något när han tyckte att Frank Sinatras röst var fylld av ”bad attitude, life, beauty, excitement, a nasty sense of freedom, sex and a sad knowledge of the ways of the world.” Min långt gångna Sinatraentusiasm är väl känd och omgivningen har ibland önskat skivrekommendationer ur hans omfattande produktion. För det ändamålet sammanställde jag för några år sedan en lista med tio favorit-LP som här presenteras kronologiskt.
IN THE WEE SMALL HOURS (Capitol 1955). För de som förstår att det är under de sömnlösa morgontimmarna man saknar henne mest. I ”I Get Along Without You Very Well” misslyckas Sinatra efter skilsmässan med Ava Gardner att övertyga oss, och sig själv, att han klarar sig utan henne. Nelson Riddle arrangerar, Bill Miller, senare trogen Sinatraackompanjatör, spelar piano. Sorgset, nedtonat och ett koncept som senare skulle bringas till fulländning i ”Only the Lonely”.
SONGS FOR SWINGIN LOVERS (Capitol 1956). Oslagbar klassiker och en av Sinatras mest kända skivor. Svårt att misslyckas när Frank och Riddle ger sig på den amerikanska sångboken – ”You Make Me Feel So Young”, ”I’ve Got You Under My Skin”, ”Makin’ Whoopee”. Ett ymnighetshorn direkt från Johnny Mercer, George och Ira Gershwin, Cole Porter, James Van Heusen och andra låtskrivare.
ONLY THE LONELY (Capitol 1958). Svart och på gränsen till outhärdligt för en man tilltufsad av livets erfarenheter. Smärtsamma ballader och saloon songs i utsökta Riddle-arrangemang. Innehåller barklassikerna ”Angel Eyes” och ”One For My Baby”. Minnesvärd produktion i den sistnämnda där Sinatra, nedslagen och övergiven, slänger fram tarmarna för bartendern och sedan gradvis försvinner ut ur baren, och ur ljudbilden. Det är ju ändå ingen som lyssnar. Sinatras eget favoritalbum och vokaltekniskt fulländat. Sliter hjärtat ur kroppen på dig, skär i det med en rostig kniv, och du ber efter mer!
NICE ’N’ EASY (Capitol 1960). Löst sammanhållet mid-tempoalbum där Nelson Riddles arrangemang sitter utan att märkas i material från Sinatras tidiga karriär. Prova titelspåret, ”You Go To My Head” eller ”I’ve Got a Crush on You”. Avslappnad Sinatra i cardigan på omslaget!
SINATRA AT THE SANDS (Reprise 1964). Denna live-dubbel samlar i princip det bästa från de två studioalbum Sinatra gjorde med Basie. Materialet kommer från tio föreställningar på The Sands i Las Vegas under januari och februari 1966. Den är som helhet bättre än de båda studioalbumen och innehåller en annorlunda up-tempoversion av ”Where or When”. Sinatra skämtar och driver med alla i mellansnacken – Basie, Dean Martin, kommunister och nykterister. Närmre Las Vegas än så här kommer man inte på skiva.
SEPTEMBER OF MY YEARS (Reprise 1965). Reflektioner över åldrandet och ordentliga portioner av den bitterljuva sentimentalitet många misstar för smörsång. Gordon Jenkins, upptagen när ”Only the Lonely” spelades in, fick här chansen att visa vad han gick för i arrangemangen. Titellåten och Weills ”September Song” är några höjdpunkter. Som ett utslag av ren genialitet spelades ”It Was a Very Good Year” i sin helhet under de inledande scenerna i andra säsongens första avsnitt av ”Sopranos”.
STRANGERS IN THE NIGHT (Reprise 1966). Strunta i den överskattade titellåten. Resten är nästan uteslutande briljant. Förklaringen är sannolikt att titellåten är producerad av Ernie Freeman och resten av Nelson Riddle. ”Summer Wind” är den enda sommarlåt man behöver. ”All or Nothing at All” är en remake av Sinatras genombrottshit och ”Call Me” är så cool att man saknar ord! Sinatras sista inspelning med Riddle.
FRANCIS ALBERT SINATRA & ANTONIO CARLOS JOBIM (Reprise 1967). Sinatra är ett under av subtilitet och softar sig igenom ett antal Jobimklassiker innan ordet softa ens var uppfunnet. Arrangemang av Claus Ogerman i pärlor som ”The Girl from Ipanema” och ”I Concentrate on You”. Inspelad 1967, men Sinatra och Jobim återvände till studion och gjorde ytterligare några låtar mellan 1969 och 1970 som finns på ”Sinatra & Company”. Jobimmaterialet ligger där på första sidan och håller i stort samma klass som de tidigare men andra sidan tyngs ned av låtar av bland andra John Denver.
FRANCIS A & EDWARD K (Reprise 1967). Francis Albert Sinatra och Edward Kennedy Ellington naturligtvis! Inte det mästarmöte många hade hoppats på och dessutom mest nyskrivet material. Ellingtonbandet visserligen förbi sin storhetstid men ändå… Gonsalves, Hodges, Carney och grabbarna vräker på och smeker ömt. ”Sunny” är ett obestridligt mästerverk och ”Come Back to Me” ren och skär rock’n roll! En av de bästa skivorna på Reprise.
SHE SHOT MED DOWN (Reprise 1981). Undervattenssimning fick Sinatra i form inför denna samling av främst nyskrivna saloon songs och röstens skrovliga yta passar låtmaterialet utmärkt. Hans sista stora album enligt somliga. Aningen ojämnt, men ”A Long Night”, titellåten och Judy Garlands medley ”The Gal That Got Away/It Never Entered My Mind” kan få vilken fullvuxen karl som helst att böla i biran. Arrangemang mestadels av Gordon Jenkins och 80-talsproduktion av Don Costa. Snyggt omslag.
