När livet snurrar lite snabbare

Gårdagskvällen tillbringade jag hemma hos G, och musiken har ännu inte lämnat mitt huvud. G är en stor musikvän med eklektisk smak. Han samlar även på 78-varvare (s.k. stenkakor, före MP3, före CD, före vinylskivor) och han vet dessutom hur de skall spelas – rätt skivspelare (han har ett flertal), rätt nål (han har ett flertal) och rätt frekvenskurva (jag tänker inte ens gå in på det). Ur sin gigantiska samling plockar han sedan ”Wabash Stomp” med Roy Eldridge (Vocalion 3479) från 1937 och sekunden senare kan jag inte röra mig ur fläcken. Jag har den på LP (den finns t.o.m. på Spotify) men ljudet från denna 75 år gamla skiva tar mig med storm! Det finns ett tryck i ljudet, en botten och en öppenhet som inte liknar någonting. Allt annat är historieförfalskning där vi förleds att tro att vi är längre från musiken är vad som i själva verket är fallet. G fortsätter med Count Basie och ”Jumpin’ at the Woodside” (Decca 02684) från 1938, ”Hootie Blues” med Jay McShann från 1941 (Decca 8559) och en hel del annat. Han avslutar med John Lee Hookers ”Dimples” (Vee-Jay VJ 205) från 1956. Vid det laget är jag reducerad till en taktstampande, om än lycklig, dåre. Och tro mig, har ni inte hört Louis Armstrongs ”West End Blues” på 78-varvare så har ni inte hört mer än ungefär 40% av vad Armstrong och hans Hot Five egentligen gjorde den där sommardagen i Chicago för snart 85 år sedan.

Skriv ut