USA 1973. Originaltitel: Badlands. Regissör: Terrence Malick. Manus: Terrence Malick. Foto: Brian Proby, Tak Fujimoto, Stevan Larner. Med Martin Sheen, Sissy Spacek, Warren Oates, Ramon Bieri m.fl.
Beskrivningar av Terrence Malick brukar landa någonstans mellan excentrisk och svårfångad. Efter ”Det grymma landet” 1973 och ”Himmelska dagar” 1978 var han så gott som helt frånvarande som regissör vilket gav upphov till olika spekulationer och han återvände inte förrän tjugo år senare med ”Den tunna röda linjen” 1998. Såvitt jag vet har han aldrig låtit sig intervjuas eller talat om sina filmer. När jag såg extramaterialet (”Absence of Malick”) på den här DVD-utgåvan var jag först inte helt säker på att han alltjämt var i livet. Alla inblandade talade om honom som om han vore död. Kanske är han bara aningen obekväm i sin mediala roll och lika mån om sin framtoning som den före detta sopåkaren Kit Carruthers.
Carruthers (Martin Sheen) och den tio år yngre Holly Sargis (Sissy Spacek), båda baserade på verklighetens mördarpar Charles Starkweather och Carol Fugate, flyr småstaden Fort Dupree efter det att Kit mördat Hollys beskyddande far (Warren Oates). Med polisen i hälarna fylls flyktvägen av lik på väg mot Montana och det oundvikliga, men i Malicks händer blir det ingen spekulativ övning i obehagliga våldsamheter. Fotot och musiken ser till att vägen till slutet bitvis är vidunderligt vacker på ett sätt som får mig att överväga om det inte främst är en film om den amerikanska ensamheten och tomheten. Flera scener etsar sig fast: Kit skickar iväg personliga tillhörigheter med en luftballong tillsammans med en försäkran att de aldrig skall skiljas åt; Kit möter Hollys far där denne alternerar mellan att måla en gigantisk reklamskylt på en plats ingen verkar passera och att avspisa dotterns uppvaktning; Kit och Holly lämnar hennes brinnande hus och lågorna slukar den mördade fadern tillsammans med personliga tillhörigheter; Holly försjunker i existentiella tankar när hon tittar på gamla bilder i sin fars Stereopticon; Kit leder Holly i en nattlig ökendans i strålkastarnas sken till tonerna av Nat King Cole. Som fond använder Malick småstadslugnet och under den senare hälften västernfilmernas landskap, men i stället för hästar är det en stulen Cadillac som river upp dammet i South Carolinas alltmer tilltagande ödslighet.
Filmens mest framträdande aspekt är annars Kits syn på sig själv och sina gärningar. Jag börjar tänka på det vid ett tillfälle när Holly spärrar upp ögonen så att de fyller hela bilden. För henne var småstadens ensamhet inget alternativ och hon dras till den James Dean-liknande Kit utan att protestera. Hennes lojalitet står klar redan när hon i första scenen med sin far ljuger för honom om Kits avsikter. Kit själv verkar mest uttråkad och dras på något sätt ned i sin egen spiral. Samtidigt skapar han medvetet bilden av sig själv och regisserar också för egen hand sin undergång. Innan de lämnar en av brottsplatserna så torkar Kit fingeravtryck från dörrhandtagen. Åtgärden i sig saknar betydelse. De har redan lämnat medvetna spår och till och med en inspelad bekännelse efter sig. Men att torka bort fingeravtryck ingår i mönstret. I Kits medvetande utgör det avtrycket i sig, men också bekräftelsen. Hollys berättarröst ger ytterligare exempel när hon sätter ord på Kits undran om han kommer att kunna läsa vad som skrevs om hans död från andra sidan, om hans person når dit han ville: ”He dreaded the idea of being shot down alone without a girl screaming out his name.” Mot slutet presenterar han sig med orden ”Name is Carruthers. I shoot people every now and then” och kan inte hålla igen en barnslig upprymdhet när han förstår att den slutliga jakten skall till att börja. Att han rättar till frisyren och bygger ett litet stenmonument på platsen där han infångas och dessutom deltar i, eller snarare regisserar, en makaber ”presskonferens” på flygplatsen känns i sammanhanget helt riktigt. ”Det grymma landet” är ett tidigt exempel på samspelet mellan mördare och media eller snarare medias effekt på samhället och dess innevånare, men till skillnad från Oliver Stones ”Natural Born Killers” (1994) finns här inga närvarande representanter ur den senare gruppen.
2011 års ”The Tree of Life” är det senaste beviset på att regissören faktiskt är vid liv, men med ”Det grymma landet” byggde han ett fantastiskt monument över sin egen debut som man inte bör missa. Vill man dessutom se honom själv finns ytterligare ett skäl. Det är Terrence som ringer på dörren till den rike mannens hus ungefär en timme in i filmen.
