Ett politiskt 1900-tal

Historikern, revolutionsbarnet, jazzdiggaren och kommunisten Eric Hobsbawm har gått ur tiden och jag läser på nytt hans utmärkta självbiografi ”Interesting Times. A Twentieth-Century Life” (Abacus 2003). Som en personlig inblick i det 1900-tal han själv kallade ytterligheternas tidsålder står den sig väl – gripande, välskriven och inte utan vass udd eller humor. Han talar om 1930- talets Berlin som ”… a bullshit-detecting city sceptical of claims to social superiority… ”. Eller Paris där han befann sig våren 1968 på en kongress som uppmärksammade 150-årsminnet av Marx födelse. Som de flesta liknande sammankomster, skriver han, var även dennas uppenbara syfte ”… to give a number of academics a free trip to an agreeable tourist centre; and, like most conferences on Marx, especially those to which a platoon of ideological bureaucrats from the USSR contributed extremely boring papers of no interest, it encouraged participants to get out of the conference hall and into the streets.” Där pågick studentrevolterna och han besvärades av att vidden av dessa inte nådde in i konferenslokalerna. Hans politiska engagemang kom tidigt och höll i sig (”… seized so young and so long by that typical twentieth-century passion, political commitment …”). På hans generation kopplade politiken ett strupgrepp och släppte inte taget. I det avslutande kapitlet skriver han att världen behöver historiker mer än någonsin, i synnerhet de skeptiska. Innan jag avslutar läsningen byter jag ut ”historiker” i den meningen mot ”människor” och somnar ganska nöjd.

Skriv ut